Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»1734 års lag» och uppmanade till sist alla att
sjunga »Vårt Land».
Helt rörda kommo de och togo afsked af
honom, — flickorna i sina snygga, ljusa
bomulls-klädningar och gossarna, kraftiga och satta, i
mörka, allvarliga dräkter.
Han följde dem till stranden, där de långa,
smala båtarna lågo uppdragna i rader. Han
stannade där och såg hur de skötos ut och hurtigt gledo
öfver vattnet, medan sånger stämdes upp, och hur
de småningom försvunno bakom holmarna, belysta
af solens sista sken. »Honkaen keskellä» ljöd
allt svagare fram till honom genom den orörliga
luften. För sista gången såg han ett årblad blänka,
från den sista båten, som svängde kring en fjärran
udde...
När solen sjunkit bakom skogshöjderna på
andra stranden, gick han långsamt upp till
skolhuset. Därinne slog emot honom en doft af jasminer
och nattvioler, hvilka eleverna hämtat åt honom.
Han lutade armen mot fönsterposten och blickade
ut öfver det hvilande landskapet, där holmarna
speglades i vattnet, famnade af gula och röda
reflexer, hvilka solen lämnat kvar på molnen. Med
denna kvällstämning och all denna doft kom det
öfver honom en egendomlig förnimmelse af
någonting längesedan upplefvadt, likt en genklang af
någonting gränslöst lyckligt . . . och junidagarna
på Stenbacka för många, många år tillbaka stodo
plötsligt för hans syn . . . och han mindes huru
Ingeborg en gång, långt senare, prisat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
