Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äktenskap i Himmelen - 28. I. Menniskan lefver som menniska efter döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rummet den sanningen, att hon lefver som menniska efter
döden, lycklig om hon lefvat väl, och olycklig om hon lefvat illa.
Ty hvem tänker icke detta, då han något litet upplyfter
sitt sinne ifrån kroppen, och ifrån den tanke som är dess
sinnen närmast, hvilket sker, då han innerligare är inbegripen
i Guds dyrkan, och då han ligger på dödsbädden och
afbidar sitt yttersta; likaledes då han hör talas om de aflidna
och deras lott. Jag har berättat tusen saker om dem, såsom
i hurudan lott somligas bröder, makar och vänner voro. Och
jemväl har jag skrifvit om engelsmäns, holländares, papisters,
judars, hedningars lott, samt äfven om Luthers, Calvins och
Melanchtons. Och ännu har jag aldrig hört någon säga:
»Huru kan deras lott vara sådan, då de ju ännu icke
uppstått ur sina grafvar, efter som yttersta domen ännu icke
försiggått? Äro de icke under tiden själar som äro
andeväsen, och befinna sig i något visst ’Pu’ eller hvarest?»
Sådant har jag ännu aldrig hört yttras af någon, hvaraf jag
kunnat sluta, att en hvar i sig förnimmer, att han lefver som
menniska efter döden. Hvilken man, som älskat sin maka
och sina barn, säger icke vid sig sjelf, då de dö eller äro
döda, i fall han är i en öfver kroppens sinligheter upplyft
tanke, att de äro i Guds hand, och att han åter skall få se
dem efter sin död, samt åter förbindas med dem i ett lif af
kärlek och fröjd?
29. Hvem kan icke af förnuftet se, om han vill se, att
menniskan efter döden icke är ett andeväsen (pnevmq), hvarom
man ej har annat begrepp än som om en vindflägt, eller om
luft och eter, och att densamma eller i densamma är
menniskans själ, som längtar och väntar efter förbindelse med
sin kropp, för att kunna komma i åtnjutande af sinnena och
deras förlustelser, såsom förut i verlden? Hvem kan icke
se, att om det vore så med menniskan efter döden, så vore
hennes tillstånd uslare än fiskens, fågelns och jordens djurs,
hvilkas själar icke lefva, och derföre icke äro i en sådan
ängslan utaf längtan och väntan?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
