Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herrens och församlingens äktenskap, och dess motsvarighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se liksom af ett inre ljus, att Guds beläte kan i grund
förderfvas af en menniska, men icke Guds likhet. Detta synes
liksom genom ett galler derutaf, att Adam behöll qvar Guds
likhet, sedan han mist Guds beläte, ty man läser efter
förbannelsen: ’Si menniskan är såsom en af oss, vetande godt
och ondt’, 1 Mos. 3:22, och sedan kallas han Guds likhet,
och icke Guds beläte, 1 Mos. 5:1. Men låtom oss lemna
åt våra medkamrater, som sitta åt öster, och derföre äro i
ett högre ljus, att säga, hvad egentligen Guds beläte och
hvad egentligen Guds likhet är.» Efter blifven tystnad
uppstodo de som sutto åt Öster från sina stolar och blickade
upp till Herren, och sedan satte de sig åter på stolarna och
sade: att Guds beläte är ett Guds mottag, och att
emedan Gud är sjelfva kärleken och sjelfva visheten, så är
Guds beläte ett mottag för kärlek och vishet af Gud i henne
(menniskan); att Guds likhet åter är en fullkomlig likhet och
ett fullt utseende liksom vore kärleken och visheten i
menniskan, och derföre alldeles såsom hennes [egna]. Ty en
menniska känner icke annat, än att hon älskar af sig
sjelf, och är vis af sig sjelf, eller att hon af sig sjelf
vill det goda och förstår det sanna, då likväl [hon har
och gör] icke ett grand af sig, utan af Gud. Gud
allena älskar af sig sjelf och är vis af sig sjelf, emedan Gud
är sjelfva kärleken och sjelfva visheten. Likheten eller
utseendet, att kärleken och visheten, eller det goda och
det sanna, äro i menniskan såsom hennes, gör att
menniskan är menniska, och att hon kan förbindas med Gud
och sålunda lefva i evighet. Af detta härflyter, att en
menniska är menniska derutaf, att hon kan vilja det goda samt
förstå det sanna alldeles såsom af sig sjelf, och ändå veta
och tro att det är af. Gud. Ty i den mån hon vet och tror
detta, sätter Gud sitt beläte i henne; annorlunda vore det,
om hon trodde att det vore af henne och ej af Gud. Sedan
detta var sagdt, öfverkom dem ett nit af kärlek till
sanningen, hvaraf de talade följande: »Huru kan en menniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
