Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlofningar och Bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jemväl en andlig substans, om hvilken man icke utsäger
utsträckning, ej heller rum, utan boende och uppfyllelse. Hvem
förstår icke äfven lifvet, då han nämner själen? Är icke
lifvet i det hela och i hvilken del det vara må?» Dessa
yttranden gynnade många i hörsalen.
Efter denne reste den femte sig upp, och prydd med
samma utmärkelsetecken afgaf han från katedern följande
[utlåtande] »Jag uppehåller mig icke med att säga, hvarest
själen är, om hon är i någon del, eller om hon är öfverallt
i det hela; utan skall jag från min fatabur och gömma yppa
meningen angående detta: hvad är själen och hurudan är
hon? Själen tankes icke af någon utom såsom någonting
rent, som kan liknas vid eter eller luft eller vind, hvari
lifselementet är i följd af den förnuftighet, som tillkommer
menniskan framför djuren. Denna mening har jag grundat på
detta, att menniskan, då hon dör, säges utblåsa eller
uppgifva själen eller anden. Derföre tros äfven den efter döden
lefvande själen vara en sådan dunst, hvari finnes ett
tankelif, hvilket kallas själ. Hvad annat kan själen vara? Men
emedan jag hörde dem säga från orkestern, att uppgiften om
själen, hvad hon är och hurudan hon är, ej är ofvanför
förståndet, utan i det och inför det, så anhåller och ber jag,
att I sjelfve mån yppa denna eviga hemlighet.»
Och de äldre på orkestern sågo på öfverläraren, hvilken
hade framstält denna uppgift, och denne förstod af vinkarna,
att de ville att han skulle stiga ned och lära. Och
ögonblickligen steg han ned från tribunen, gick fram genom
hörsalen och steg in i katedern, och räckande ut handen der sade
lian: »Lyssnen, jag ber! Hvem tror icke att själen är
menniskans innersta och finaste väsende, och hvad är väsende
förutan form annat än ett tanketing? Derföre är själen en
förrn; men hurudan form, skall sägas. Hon är en form af
alla till kärleken och alla till visheten hörande ting. Alla
till kärleken hörande ting kallas böjelser, och alla till
visheten hörande kallas förnimmelser. De senare från de förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
