Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa och dylika tankar sysselsatte detta
vissnande hufvud, stödjande sig på denna lika
vissnande arm, som syntes i ett af fönstren i
glasmästardotterns hus i Lidköping. Hufvudet
och armen tillhörde Sara Widebeck. Hennes
skumma blick stirrade ut åt Lidas strand, som
ännu flämtade trögt under sin tryckande
ismantel. En sophög hvilade derpå, färdig att
snart för alltid försvinna från dagens strålar.
För svarje annan skulle detta föremål varit
likgilltigt, ja vämjeligt; men icke så för Sara.
Äfven jag, tänkte hon, är en trasa i det stora
verldsbyket, som, när jag en gång uppfyllt
min bestämmelse här på jorden, måste
förmurkna i ett okändt rum; men minnet af de
fläckar, jag aftorkat här i lifvet, skall lefva
efter mig och för mina barn tälja hvad jag varit.
Nu kom en något våldsam vårfläkt från
Wenern, lyftade det öppnade fönstret från haken och
slog det emot husväggen, så att rutan med en
sorglig klang sprang sönder i tusende bitar.
En annan skulle dervid hafva blifvitförskräckt;
men icke så Sara. Äfven jag, tänkte hon, är
en sönderbrusten fönsterruta, äfven jag är
sönderbråkad i oändliga skärfvor; men hvarje skärfva
emottager ännu lika klart solens ljus, och
samma väsende som, då det var helt, blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
