Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utdöende. Typen är »en blek, något mager företeelse med
pincenez på näsan och en lärdom på nacken, som trycker
honom liksom världsklotet Atlas i en båge. Vid varje hans
yttrande påminner man sig ordspråket ’o sancta simplicitas’.
Han läser och läser och läser, skoltimmarna äro de skönaste
stunderna i hans liv och läxorna ljuva minnen av dessa...
Han kan givet utantill företalet till Cornelius Nepos.
Ovidius och Vergilius ligga som innystade i hans hjärna,
men om man börjar att veckla upp, hinna såväl den
silver-fotade Thetys som den strålande Lucifer att utföra sina
respektive befattningar, innan han slutar... Han kan alltid
och allt, det är hans stolthet att lägga sitt vetande på tallrik
och portionera ut till sina mindre lärda kamrater... Han
föraktar poesi, men hyser en rasande stor respekt för
knutna nävar. Hans kunskapers alfa och omega äro
skolämnena, dessutom är han rudis i högsta grad, han talar
t. ex. om de 9 gracerna och de 3 muserna, om Strandbergs
signatur Vitalis och Joseph den vise av Lessing och om
Öronschläger. Han är nykter och hemtam i hög grad och
roar sig på lediga stunder med studenttemata eller att
utdraga de fina konstruktionerna ur ett eller annat latinskt
verk. På examensdagarna överlämnar han sig åt farliga
utsvävningar i bakelser.»
Också denna kamrats största förbrytelse är, som man
ser, att icke hava reda på litteraturen. Men för att icke
tyckas partisk och ensidig, har Levertin ägnat det tredje
föredraget åt den litterära snobben, »Animal litteraricus
librorum poetarum peritissimus» — kanske icke utan en
liten självironisk släng. »Denna art vill klassificeras under
rubriken snillen!» börjar han. »De söka verka genom en
sökt vårdslöshet i kläder, halsduken är vanligen oknuten
och flaxar å la Byron. I sitt uppträdande på gatorna äro
de verkligen frapperande. Än betrakta de människorna
med ett överlägset smålöje, liksom de ville säga: varför
behöver man väl umgås med det mänskliga slöddret, när
man har de största andars skatter på sina hyllor. Än slå
de sig för pannan med en min av Weltschmerz som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
