Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liv mycket av att höra god musik, och han hade därvid
även bestämda och motiverade tycken: åtminstone under
en tid var Mozart hans favoritkompositör. Men någon
verklig musikalisk fallenhet ägde han icke.
I maj 1881 blir Oscar Levertin student. Han tillbringar
de första ferieveckorna på Vaxholm, därifrån han till
Ham-berg skriver ett brev pä långtifrån felfri latin, berättande
bland annat: »libertate fruor, carmina illius poetae, cui
nomen Fredrico Paludani Myllerio est, lego, naturam
admiror». Men han känner sig icke frisk: »Allt sedan du
for,» skriver han i medlet av juni, »har jag mått illa och icke
varit i det tillstånd av harmoni, som fordras för en förnuftigt
producerande verksamhet.» Efter varma uttryck av
tacksamhet för vänskap och »sanunanläsningen» — de båda
kamraterna hade bl. a. genomgått en dialog av Lukianos
tillsammans meddelar Oscar, att prof. Bruzelius förordnat
honom bergs- och skogsluft och att han därför snart skall
resa till Modum, där hans mor och syskon redan vistades.
Därpå fortsätter han:
Jag orkar ingenting, icke en gång läsa romaner, har dock
läst ett par böcker i Odyssén samt köpt och slukat »Niels Lyhne»
det var Uddman, som sjöng Sarastro, värdig och grotesk som en
kinesisk avgud, och Michaeli i svart och guldstjärnor som nattens
drottning. Vilken levande saga av ljusa, brokiga gestalter och
toner, vilka äventyr, mer växlande än en bilderboks! Bedövad av
intryck och trött av ögonlust och musik åkte man hem, lycklig och
halvsovande mot sin moders arm, men ännu långt därefter drömde
man om att hand i hand med en liten vit prinsessa gå genom eld
och vatten, och ett tempel, lysande av röda lågor och klingande
av sång, strålade på den grå tapeten över ens huvudgärd.
Det var teatern, som för första gången bemäktigade sig ens
inbillning, och med en rysning av lockelse och undran tänkte man
på det stora huset vid Gustaf Adolfs torg, som hela dagen låg
dött och slutet, men om aftnarna, just när man själv skulle till
kojs, blev fyllt av händelser och äventyr och bakom vars ridå allä
sågböckernas under fingo verklighet... Fullständigt försvann
denna sagostämning ej förrän flera år senare, den också
minnesvärda första gång, när man som skolpojke ihop med yra kamrater
krånglat sig in på den gamla vinden bakom scenen och med egna
ögon fick kontrollera denna fantasivärlds ståt av målad duk och
bleknat guldpapp och iakttaga i all deras jordiska inkognito
kulissernas gudar och gudinnor, där de smågrälade och huttrade i de
solkiga mantlarna, väntande på entrén . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
