Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I första strofen ges ju här en antydan om hela den
dualism, som kommer att behärska Levertins diktning, och
de två makter, som skola kämpa om herraväldet över
honom, verklighetssinnet och fantasikravet. I ett par andra
av dessa dikter gör han självbekännelser. Den
uppriktigaste är väl i all sin otymplighet och vittfamnande
ungdomlighet den följande:
Jag vill ej tamt stå stilla
och se på världens gång,
och gråta åt var villa,
som synes dagen lång.
Nej, jag vill kämpa, strida
mot despotismens här,
och uti världen vida
det goda vara när.
Och manligt vill jag sjunga
emot all världs förtryck,
med mod och krafter unga
emot var härskarnyck . . .
Dikten slutar med några patetiska strofer till friheten.
I det första av seriens stycken utropar den unge
skalden:
Jag älskar form, jag älskar färg
i verklighet och poesi,
jag älskar uti handling märg
och uti talet harmoni.
Jag älskar dagens solskensstunder,
då livets puls så häftigt slår,
och klart sig te naturens under
och driftighetens urverk går.
Jag älskar diktens ungdomslust,
som brusar fram mot fördoms skrankor
och värmer än i kulen höst,
och doftar liksom sommarns rankor.
Jag älskar värma uti allt,
i liv, i konst, uti natur,
men tål ej känsloliv, som kallt
sig visar såsom tämt i bur.
5. —• Levertin. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
