Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på stranden stod en högrest, Ryisdaelsk (!) ek, om vilken Amy
kom ihåg att Gerhard där inristat sitt namn. Hon tänkte på honom
och på allt, som inträffat den sista tiden; brytningen med Uddén,
moderns död, vilken hennes egen svarta sorgdräkt antydde, och
Gerhards återkomst. Nu hade han ju redan varit på Lindby en hel
månad, men intet närmande hade ägt rum. Hon såg honom
knappast, han var hela dagen sysselsatt på tegelbruket, men hon
kände nu först, att hon älskade honom över allt i världen, och
nu först insåg hon, huru orätt hon handlat. Så satt hon och
drömde: det var så tyst i allén, och blommorna doftade så starkt,
hon kände sig så egen till mods, då hon plötsligt varseblev att
Gerhard nalkades. »Sitter du här helt ensam?» frågade han med
sin manliga, friska röst, i det han slog sig ned bredvid henne.
»Ja som du ser — du är alldeles osynlig nu för tiden. Vem
skulle då hålla mig sällskap?»
»Jag har så mycket att bestyra vid bruket, du skall veta, att
det är ingen småsak att stå i spetsen för ett bruk av sådant
omfång och att hålla reda på alla dessa arbetare för bordskjutning,
kranmatning och annat, men trevligt är det.»
»Och du ångrar aldrig, att du övergav prästekallet ?»
»Ångrar! Nej aldrig, fast...»
»Fast jag handlade mycket dåraktigt mot dig,» inföll Amy
hastigt.
»Amy, Amy,» jublade han, »har jag återfunnit min Amy?»
»Ja, Gerhard, jag vet, att du älskade mig då och älskar mig
ännu. Du må tro något, eller icke tro på något, jag älskar dig
i evig tid»; och hon fattade lidelsefullt hans arm. Han svarade
icke, men slog sin arm om hennes liv och så gingo de sakta upp
till byggnaden.
Men i allén blev det ett liv och ett stoj! Fåglarna kvittrade
bestörta för varandra, men lindarna skrattade och sade: »å så-
dant äro vi vana vid,» och det trodde fåglarna, ty lindarna voro
kända för att kunna berätta sagor och hade privilegium därpå,
men in blåste aftonvinden och viskade i lövkronorna: »återfunnen,
återfunnen!»
* * *
Alla de litterära försök som i det föregående nämnts,
tillhöra skoltiden möjligen stå »Pauls drömmar» just
på gränsen mellan skolan och friheten — och en del av
vad Levertin i Concordia uppläste finnes icke kvar. För
en 16- 18 års yngling representerar ju detta en ovanligt
riklig övning på olika områden och en anmärkningsvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
