Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
assimilering av olika författares sätt att skriva och tänka
samt, delvis, en mycket långt hunnen färdighet i formens
(särskilt stansens) behandling.
Under sommaren i Modum förmärkas svaga
antydningar till en självständigare och omedelbarare konception.
De framträda i en del skisserade anteckningar på prosa,
gjorda »efter naturen», fångande en situation, beskrivande
ett anlete, ett väsen. Dessa utkast äro för övrigt icke många
och med blyerts hastigt nedkastade i en liten anteckningsbok
äro de ännu svårare att dechiffrera än i allmänhet Levertins
manuskript — och det vill ej säga litet. De höra till
gruppen »Badfysionomier», vari han, såsom nämnts,
tydligen ville samla en serie mänskoskildringar. Se här ett
exempel:
Hon satt på vagnssätet med tömmarna i den ena och piskan
i den andra handen. Hästarna voro oroliga och eldiga, men hon
ägde full makt över dem, och hennes näsborrar vidgades vid
tanken på huru hon skulle låta dem smaka piskslängarna. Hon
var liten med outvecklade former, kantiga armbågar och knän och
smala, spinkiga armar. Hennes anlete utmärkte sig genom ett
ovanligt växlande minspel, när hon var allvarsam sköt hon fram
underläppen och ögonen släpade nedåt med ett trött, tråkigt
uttryck, men när hon skrattade, satte sig ett leende i vinkeln mellan
näsan och ögonen, som fingo ett livligt spelande uttryck och blän
dande vita tänder logo mellan de halvt öppnade läpparna. Näsan
var grov och bred, och när näsvingarna lyftes och bildat en rad
veck vid överläppen, fick hon ett egendomligt, förvildat, zigenar
aktigt utseende, som heller icke jävades av hennes vana att
stundom utstöta höga, alldeles omotiverade skrik, som ljödo likt
indianska krigsrop. Klänningen satt oftast i en pittoresk oordning
över hennes kantiga figur... Hon slog av mig hatten med pisk
skaftet till avsked och försvann sedan i en virvlande fart,
om-svärmad av ett moln av damm. Och jag tänkte med en blandning av
nyfikenhet och förskräckelse på huru hon skulle taga sig ut i
städernas salonger bland convenabla frackar och förnäma, fina siden
klänningar.
En gång har ett sådant utkast fått till bakgrund ett
helt öde. Det är en man, som nedslagen och ensam
vandrar längs avlägsna skogsstigar, skyende människor.
Han har dock varit helt annorlunda: »I själva verket var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
