Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilken verkan Brandes’ »Kritiker och porträtter»,
utkommen 1870, utövade på Strindberg, har denne själv i
»Jäsningstiden» omtalat. Men någon strid blev det icke.
»Vi svenskar, vi höllo oss lugna,» säger en yngre samtida,
Georg Nordensvan, »för att sedan bli så mycket hetsigare.»
Man visste, att i Danmark Brandes väckt hänförelse och
förargelse en tid bortåt, och »bäst det var, när man ej
än visste ordet av, så slungade en herre, som hette
Jacobsen, fram en roman vid namn ’Fru Marie Grubbe’, och
därmed var isen bruten för de unga krafterna i detta
land»... Men i Sverige förblev man åtminstone relativt
lugn.1 I sin uppsats om »Tidstecken i Danmarks nyaste
vitterhet» sökte Karl Warburg på förhand medla genom
att anbefalla jämvikt mellan inhemskt och utländskt samt
förutsade åt realismen varma sympatier i Sverige, »så länge
den är sund och icke av rädsla för den tomma, abstrakta
idealismens Scylla råkar uti den råa naturalismens
Charyb-dis. Anledning till farhågor saknas icke ...» — Strindbergs
»Röda rummet» bringar för en tid lidelserna i svallning och
lämnar djupa spår hos de yngre; »Mäster Olof», som
uppföres 1880 och röner framgång, befäster Strindbergs
ställning bland dem och gör honom till deras beundrade
medelpunkt; »Giftas»-processen 1884 höjer honom sedan
till den gemensamma sakens martyr. Själv talar han (i
»Författaren») om, att han vid denna tidpunkt
sammanträffade med det »unga Sverige», vars åsikter han likväl
icke i allo kunde dela-, 1 konstvärlden ha slitningar mellan
det nya, representerat av det franska friluftsmåleriet, och
med obarmhärtigt raka linealer
herr Brandes ritar upp dess örtagård.
Den skald är störst, sam skriker mest mot kungar,
mot präster, länsmän, grevar och polis;
den filosof är allra störst, som ljungar
mot Gud och evighet på bästa vis. 1 2
1 Ur dagens krönika, 1884, I, s. 19 ff.
2 Det dröjde icke många år, innan också de på sin sida togo
avstånd från honom, jfr. t. ex. Karl af Geijerstam i revyn »1885».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
