Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturligtvis följde ined de litterära intressena och
diskussionerna de sociala; båda sammanhängde ju denna tid
oskiljaktigt med varandra.
Gustaf af Geijerstam, också han en av Verdandis
stiftare, gjorde bekantskap med Levertin 1883 och hörde,
under den tid han låg i Uppsala, till Levertins närmaste
umgänge. Geijerstam säg i den begynnande skriftställaren
och radikalen en adept för de idéer han själv gjort till sina
och tog honom under ett slags beskydd samt gjorde med sin
vanliga energi allt för att »lancera» vännen, när denne
en gång framträtt såsom författare. Blyg och osäker som
han var, omfattade Levertin tacksamt den något äldre
medbroderns protektion och mellan dem uppstod en intim
vänskap, som först genom senare litterära
meningsbrytningar stördes, men dock av Levertin alltid ihågkoms med
värma.
Oaktat allt vad detta umgänge gav honom, och oaktat
han trivdes förträffligt med sådana kamrater,
representerande vad bäst det unga Uppsala i intellektuellt avseende
kunde bjuda, kände sig Levertin dock alltjämt som en
»eremit». Och som sådan, som en pluggare och en som
helt gick upp i en enda strävan, den litterära, betraktades
han också av andra. En verdandist, vilken först senare
trädde Levertin närmare, beskriver honom från den tid, då
lians första bok kommit ut och han redan omgavs av ett
litterärt rykte (hösten 1883) sålunda: »Jag har hört till
dem som hyst ett slags veneration för diktare, och jag
betraktade därför honom med en respekt och ett intresse,
som voro mycket diskreta. Hans underliga sätt tyddes
därför av mig villigt som uttryck för genialitet. För mindre
välvilliga betraktare föreföll han nog närmast löjlig. Den
sedermera så hyperelegante mannen verkade då allt annat
än elegant. Jag minns honom sjukligt blek och judiskt
svart samt lång- och kroknäsig i en lång, för vid ytterrock,
som slängde omkring benen, vilka f. ö. även de föreföllo
att ha alltför gott rum i sina svarta byxor. Han gick
också krokig och underligt på sned och tittade uppåt alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
