Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
husväggar, nästan ständigt småleende och liksom lysande
av förtjusning över livet, hans mörka, blanka ögon, så
blanka som jag aldrig sett några andra, formligen skeno
av lycka, tyckte jag.»1
Men denna underliga figur gick ingalunda blott och
gapade av glädje över livet. Så enkelt var det icke, om
också lyckan i åtminstone en form log vid hans framtids
synrand. Inom honom vimlade det av tankar och planer.
Liksom han aldrig gjorde någonting mekaniskt, hängav han
sig också åt pluggandet med hela sitt väsen, och vad han
läste stannade ej blott i minnet, utan fyllde hans nerver
och hans varelse. Men där bredvid trängdes i hans fantasi
självskapade bilder, som längtade att få form, och de unga
diktarförhoppningarna skimrade i glädje och bävan för
hans sinne. De första novellistiska alstren fogas till breven
»Från Rivieran», som utkomma redan på våren 1883. En
samling andra får han färdig till hösten; de publiceras
då under titeln »Småmynt» båda på Fritzes förlag.
Samtidigt gör han många utkast och skisser. Och i en av dessa,
bärande den betecknande titeln »Ensam.
Uppsalastäm-ningar» ger han oss en trogen bild av sig själv, sitt
verk-lighetsliv och sitt drömliv under denna tid. Bättre än allt
annat skildrar honom ett utdrag ur denna teckning, vilket
desto hellre förtjänar sin plats här, som i de offentliggjorda
novellerna knappast något enda autobiografiskt drag möter.
Vi igenkänna t. o. m. en del uttryck, som sedan gå igen i
uppsatsen »Två generationer».
Inledningen syftar på skilsmässan från
föräldrahemmet :
Allra först skilsmässa. Det där ordet med sin tröstlösa,
tunga rekviemsklang, som ovillkorligen manar fram för ens ögon
något som ändlösa sträckor av grå stäpper, det där hårda, apell
lösa ordet, som i sig tycks infatta så mycket ve, som vore det
lik en dyrbar essens sorgfälligt framdestillerat ur alla de
kväljande ingredienser, livet bjuder oss i timmar av beklämning och
tungsinthet, i missmodets sakta förrinnande stunder.
1 Medd. av red. Mauritz Hellberg.
10. — Levertin. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
