Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett steg vidare, och vi träffa på en dikt, »Månsken»,
i icke mindre än sexton strofer, där tvivlet på lyckan tränger
sig fram, den förlamande känslan att gå och njuta i en
värld, där sist dock allt är tomhet — dödstanken åter mitt
i livets fullhet:
Där månens strimma som en tvinnad sträng
av silvertrådar flöt från skog och äng
och in i skumma gångar göt på marken
sin vita stig, vi skredo genom parken.
Men när vi hunnit väl till havets strand
och sågo ut mot horisontens rand,
med ens vi studsade och skälvde båda,
som i ett dunkelt bråddjup vi fått skåda.
Ej näset kantades av silvrad frans,
ej kustens krök försvann i pärlmorglans.
På vattnets yta glänste intet glitter,
och ej från träden hördes något kvitter.
Ej susandet av sommarvindens smek
ens löd. I dunkel luft stod månen blek,
som ljuset vid en katafalk den lyste
så isigt kallt, att man i själen ryste.
Det var som dödens tunga andedräkt
allt liv med ens i hela trakten släckt.
Och stelnat nu som uti nordpolsnatten
allt gravens slummer sov kring dimdränkt vatten.
»Se hit min älskade!» Mitt hjärta slog
min lyckas leende på läppen dog.
Ty samma ängslan, som mitt hjärta kände,
också i hennes bruna öga brände.
Ja, döden var det med sin kalla hand,
som kvävde våra unga hjärtans brand.
Hör, lät det ej för överretat öra
som mulln mot kistans lock vi skulle höra.
Och skälvande som jordens första par
i likblek ångest skalv för Herrans svar,
där vredestungt det ljöd i aftonglöden
vi kröpo hop och bävade för döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
