Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den andra är »Angest», omtryckt i »Sista dikter»; den
har en mycket starkare stämning och är skriven i ett
ovanligt versmått. Poeten föreställer sig liggande i gräset
och stirrande mot himlens blå, då han plötsligt gripes av
en fruktansvärd ångest, känner sig falla ner i bottenlösa
avgrunder och omvärvas av tusen minnen som draga honom
allt djupare, utan förbarmande.
De tala. Jag hör deras ord. Och tusen minnen få liv
om allt orätt jag tänkt eller gjort i den nidska brödkampens kiv.
Jag varelser ser, på vilka min skuld jag har skyllt
och ögon, som själviskt med grämelsens tårar jag fyllt.
Och lönnliga känslor med ens jag förstår,
som jag kommit att blöda med svidande sår.
Nåd, nåd! Men alltjämt den bär
min väg ner i skuggornas sfär.
I allt växlande takt
genom nattsvarta schakt
djupt!
Djupt!
Denna dikt utgör i manuskriptet dock blott den ena
avdelningen av ett helt, som består av tvenne stycken under
samma rubrik, varav det senare icke blivit tryckt. Det
är en uppjagad fantasis hallucination av steg som i nattens
dunkel förfölja och skrämma. Dikten är hållen i enklare
form än den förra och har ej dess starka patos:
Över utdöda gator jag skrider
i dunkelsvept stund,
förbi rader av hus, som njuta
av midnattens stund.
Så bleksiktigt gult faller ljuset
från lyktornas rad,
mig fattar en obestämd ångest
i underbar grad.
Vad vill du mitt tysta sällskap?
Vad lär du för bud?
Giv mig nåd! Jag hisnar av fasa
-min gud! O min Gud!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
