Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fördöma den hjärtats kärlek,
som fött barnen därborta till sorgfulla dar,
och jag kände en etsande plåga
av ånger och sorg — över att vara far...
. . . Men runtikring mig allt var fridfullt, tyst och dött.
Jag hörde regnet svagt mot immad ruta plaska.
Det blivit kvällsskumt nu, sen ved, som muntert glött,
förkolnat efter hand till grå och falnad aska.
Men ännu fortfor ostört barnens glada fnitter,
fast kvällens tunga skugga höljde deras vrå.
Och, lycklig, modern lyssnade till deras kvitter
med pannan lika klar som sommarhimlen blå.
Och ingen märkt den fasa, som mitt hjärta brände.
Ej makan ens, där med sin hand i min hon satt,
från älskade, från barn och hem med ens jag kände
mig frånskild av en avgrund utav sorg och natt.
Med alla dessa djupa molltoner i minnet verkar det
som en stark kontrast, då man erfar vad Levertin skriver
om sin första ambition såsom poet:
När första gången jag hörde
min tanke få versens musik,
och känslorna plötsligt sig rörde
i klingande strofers rytmik,
den enda önskan jag närde,
att vareviga vers som jag skrev,
skulle gömma all eld man begärde
av ett trånande kärleksbrev.
Mina vers skulle vara som spetsar
med brabanternas ton utav gull,
som i vita, luftiga kretsar
beskugga en kvinnohals’ hull —
skulle vara som färgklara stenar
med fasetter i gnistrande brand,
likt en ring, som ny fägring förlänar
en smal och finådrig hand.
Var strof skulle svaja lik plymen
som i världsdamens locksvall står,
som pälsbräm kring vinterkostymen
mot nackarnas rödblonda hår,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
