Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall låta sina armar falla; kanske skall »den höge» förlåta
henne, när han ser hennes ängslans djup:
Låt vårt famntags band få brista,
kyss mig än en gång, den sista,
minns ej så Paolo mer.
Ej mitt öga tål att skåda
den förtvivlan, som förråda
dina tärda anletsdrag —
slit dig lös ifrån min sida,
ensam skulden jag vill lida,
ensam straffets gisselslag . . .
Och när vinden vildast svingar
mig på sina jättevingar
likt ett löv, av stormen rört,
skall den tanke mig hugsvala
du fått frusen dödssömns dvala,
arma själ som jag förfört.
Det andra är vida märkligare. I dess praktfulla strofer
tyckes poetens fantasi med njutning och smärta frossa i
tillfredsställelsen av allt vad hans längtan åtrått, vad som
brunnit i hans blod och vad han klagat över att han saknat.
Och glöden i hans inbillning återstrålar i hans form, som,
fastän ännu långtifrån egen eller frigjord, har icke blott en
sällsynt patos och färgkraft, utan också ställen av stor
skönhet.
Fragmentet återges här fullständigt.
Men när sorlet slår högst och dess brusande hörs som de upprörda
världshavens larm
och svindlande djupt och svävande högt vi lyftas på stormarnas arm,
då lägger var tanke sig dövad till ro med sin ruelses pinande rop
och i vanvettig, feberhet fröjd våra kroppar sig slingra som vidjor
ihop.
Våra hjärtan tänds av ett flammande trots, där vi glida på
gungande ban,
Lycksaligt med köttlösa käkar vi le trots vinet från vredgad orkan.
Och i yrande lust, som kramades vi i den hetaste kärlekens brunst
vi driva dit upp och vi dala dit ner genom rymder av dimma och
dunst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
