Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
författarna göra ju icke som våra målare, måla Grez, parisiska
bulevarder, skottska landskap och spanska flickor. Tvärtom, de
skildra ju idel svensk natur och svenska människor, och det med
en pietet och en kärlek till ämnena, som snudda vid
landsmåls-vetenskapen. Tag i högen, Bååth och Ernst Ahlgrens skånska
akvareller, Bondesons Hallandsnoveller, Geijerstams
skärgårdsskildringar och fru Agrells berättelser från Norrland, äro icke alla dessa
ovanligt utpräglat nationella alster? Och är det icke en konstnärs
rätta fosterlandskärlek att i sin lilla mån bidraga till kännedomen
om sitt land genom att så trofast och ärligt som möjligt söka
framställa dess natur och förklara dess människor?
Jaa, svaras det, men det är egentligen tendensen vi mena,
böckernas anda, och den är icke patriotisk . . . Det kommer an på
vad som menas med det där så ofta missbrukade fetstilsordet. Är
det patriotism, att i tid och i otid tala om Liitzens dimma och
Karl den tolftes sporrar, att mynta ut den naturliga tillgivenhet,
som envar hyser för det land, i vilket han växt upp, i mer eller
mindre sentimentala bravader, eller att begagna blågula färger
på sitt sängtäcke, då äro vi icke patrioter. Och är det patriotism,
att vilja avstänga sitt fädernesland från den övriga världen och
i barnsliga drömmerier inbilla sig, att dess samhällsliv, vetenskap,
andliga och materiella framsteg kunna utveckla sig, oberoende
av de stora kulturländerna, då äro vi heller icke patrioter. Men
om det är patriotism att hoppas och tro, att ens fosterland också
för framtiden — som förut — skall fylla sin anpart i det stora
civilisationsarbetet och med alla nerver vilja sträva för, att allt
som tänkes och verkas nyttigt och frisinnat runt om i länderna,
i så hastig och ymnig grad som möjligt också kommer till vår
avlägsna strand, d å äro vi patrioter. Och det kan man vara,
oaktat man tycker, att det nog vore trevligare, om klimatet vore
litet mera sydländskt, och oaktat man vet, att Goethe var större
skald än Tegnér, och att man äter bättre hos Véfour än hos
Cadier.
Men här hemma anses man av många icke älska sitt
fosterland, såvida man icke så där en gång vart halvår giver en
högtidlig försäkran därom . . .
Ett exempel ligger härvidlag nära till hands — August
Strindbergs. Han har ju på sista tiden egentligen blivit lyst i bann
som apostel för icke-patriotismen. Varför? I en stund av grämelse
har han slungat ut några häftiga ord, kanske också därute gjort
någon av dessa jämförelser, som tvinga sig på envar. Mer behövs
icke, helst när man kan taga med några av dessa privatyttranden,
som illviljan så väl förstår att förstora och begagna sig av. Då
är det färdigt. Slå honom! Han föraktar sitt fädernesland. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
