Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emma Bovary gör sitt äktenskapsbrott, skulle tillfogat en parentes
av ungefär följande lydelse: (glömsk av sina plikter som maka,
moder och sann kvinna beträder fru Bovary här brottets slippriga
bana. Bed för hennes själ!) Och vem har icke hört, med vilken
entusiasm det klappas i händerna, när femte akten har ett moraliskt
slut, d. v. s. när den ädle älskaren får sig en liten förtjusande
fru med ett kapital av 100,000 kronor (i första inteckningar), medan
däremot skurken, demaskerad i all sin gemenhet, fockas ut från
tiljorna, och alla bifigurer’ samtidigt få var sin lilla moraliska
karamell med sedolärande och instruktiv devis ikring.
Men nu är en honnett författare varken skolfux eller
vinkelpredikant — hans uppgift är att förklara och skildra, som natur
vetenskapsmannen förklarar och skildrar. Han låter livets egna
faktorer anklaga och försvara och överlåter åt den välförståndige
läsaren att döma. Alla dessa drag, som vi höra talas om under
vår arbetsdag, giver han nerver, kött och blod, och lämnar så
av en kort anekdot djupa inblickar i själens gömslen eller brokiga
tavlor ur samhällslivets skiftande vimmel.
Emellertid är det just allvaret, framställningens och avsiktens
allvar, som folk minst tycker om. Kläder man frivoliteten i parodiens
ulspegelsmössa, i farsens narrkåpa eller operettens snäva
fruntimmers-trikåer, är förbrytelsen långt mindre. Det finns så många fäder,
vilka fördöma Zola under melodramatiska åthävor, men känna sig
som barn i huset hos Paul de Kock, och ni känner nog mer än
en fru, som är ytterst »sittlidh empört» över »Giftas», men går en
famille med man och döttrar och ser på »Kosackflickan» . . .
Sist blir det frågan om det så kallade sinnliga
framställningssättet. Och det är en för vår inhemska kritik så ytterst karak
täristisk beskyllning, denna, karaktäristisk därför, att den är snarare
personlig än litterär, karaktäristisk därför, att den med underlig
brist på blick för människornas olikhet skär alla lynnen över en
kam. Det är att gräla på Per, därför att han har eldigare blod
än Pål, att förkasta Tizians Io, därför att det finns en sixtinsk
madonna, som är kyskare, att slå ihjäl Byrons ungdomsheta erotik
med Miltons puritanska allvar. Det är en beskyllning, som blott
kan komma från en anemisk och hycklande generation, som gud
bevars blivit för hyfsad och civiliserad för att längre känna
våldsamt och frimodigt, som korsande sig vill skolmästra lidelsen,
medan den alla dagar med loja och likgiltiga axelryckningar ser
debauchen med uppslagen rockkrage gå sin ljusskygga gång
uppefter gränderna . . . Och litterärt sett, när hyllade den stora konsten
ett dylikt sippt och bleksiktigt vestalideal? Var det när Aristofanes
skrev Lysistrata eller Juvenalis sina satirer? Var det renässansens
män, som så ymnigt utspädde och så sorgfälligt ansade sin diktning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
