Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Boccaccio eller Rabelais? Eller de moderna kanske, Heine —
Musset — Gautier?
... Nej, låt var och en giva fritt uttryck för sitt
temperament. Låt oss så gärna få mycket, oändligt mycket av den själiska
kärlekens diktning med sina skära färger och sin fina doft av
daggstänkt rosenblad, men ännu lever också en hednisk Afrodite,
en ungdomsglödens, nyskapandets, släktuppehållandets gudinna. Det
är då berättigat att några också hylla henne med prosarader, som
hava jasminens heta vällukt, eller med strofer, som smeka som
sidenvåder kring en ung gestalt. . . Den människa, som korsar sig
över Garborgs »Ungdom» eller Strindbergs »Ett Dockhem», är
antingen en farisé eller mycket att beklaga, att beklaga, därför att
han är eller känner så gammalförståndigt, att han rynkar på näsan
åt en ungdom och en livsglädje, som vill skratta, galnas, jubla,
därför att den känner två armar kring sin hals och två varma
läppar emot sina . . .
. . . Publiken, som i första rummet — och det är mänskligt
— tänker på sin bekvämlighet, kallar de arbeten välskrivna, som
passa för genomögnande efter middag och på schäslong, de
verkliga artisterna, som vilja lägga in något personligt i varje rad,
kräva eftertanke och smidig uppfattningsförmåga. Publiken känner
sig så skönt hemmastadd med de gamla vändningarna och de
alldagliga uttrycken, medan det icke finns något, som så pinar
en artist, som det banala, det som varje skrivkunnig hand kunnat
använda Publiken förstår icke eller misstror det komplicerade,
säregna, nyanserade i framställningen, artisterna digna under den
febrila ansträngning, som ligger i deras strävan efter att återgiva
sina intryck, lika noggrant och subtilt som de känt dem. Och på
det viset händer det, att många läsare betrakta två sådana stilens
mästare som Flaubert och J. P. Jacobsen som ett par affekterade
krångelmakare, medan det s. k. »flärdfria» språk, som dessa läsare
älska, förefaller en utövande konstnär som en av dessa alldagliga
och uttrycklösa fysionomier, där intet drag berättar betraktaren
något...
Men denna aversion för stilens måleriska eller musikaliska
särmärken vilar djupare än på en missuppfattad konstprincip -—
den har sin rot i en missriktning i uppfattningen av människor,
en missriktning, som särskilt är fördärvlig för all konst. Jag syftar
på vårt nordiska »temperamentsförtryck», detta, att vilja tillyxa alla
människor efter ett enda beläte, detta att kalla allt för onatur,
affektation, tillgjordhet, som faller utom ens egen känsloskala. . .
Har ni då aldrig suttit och språkat i en krets och med ens från
ett ansikte mitt emot er fått höra en replik, som ni inte begriper . . .
Det låter, som komme den från en annan värld, än den ni hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
