Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man ser, skeptikern har ständigt sina invändningar.
Men denna andliga och kroppsliga rekreation, som Brandes’
föreläsningar och samvaron med honom gav, reflekteras
i alla fall starkt i Levertins uttalanden och dessa bekräftas av
vad man erfarit om hans stämning under dessa dagar.
Höjdpunkten i denna samvaro blev, när det Levertinska
hemmet i Uppsala fick mottaga den celebra gästen både till
en middags- och en aftonbjudning. Dock, den skulle komma
att i hans minne för alltid förknippas med hans livs största
sorg.
Kort efteråt insjuknade hans unga hustru i en
mag-akomma, som inom några dagar antog en betänklig
karaktär och trots de bästa läkares förenade krafter och
en företagen operation snart uteslöt allt hopp om räddning.
Den 19 mars avled Lisen Levertin, efter det hon själv
erhållit full klarhet om sitt öde.
Det var fruktansvärda dagar för hennes make. Vad
han då genomlevde har han nedlagt i en rad anteckningar,
skrivna så gott som omedelbart efteråt, skildrande hela
sjukdomens gång i de minsta skiftningar, återgivande den
sjukas ord och hans egna tankar, allt till och med det allra
sista. Så starkt hade hos honom redan behovet blivit att
se varje själsligt intryck, varje upplevelse speglas i den
litterära formen, så intimt hade han sammanvuxit med
papperet, att han drevs att åt detta förtro även sådant, som
andra skulle rädas att upprepa inför sig själva — och detta
alldeles direkt, utan att på diktarns sätt vänta tills den
konstnärliga fantasin bemäktigar sig erfarenheterna och
lugnande och luttrande omskapar dem. Kanske fanns där
ock en tanke på, att han ville för alltid fästa i minnet dessa
stunder och varje steg på denna smärtfyllda väg till den
stora ensamheten, varje den obetydligaste företeelse under
de sista timmarna av ett liv, vilket betytt för honom så
ofantligt mycket...
»Hon var mitt liv åren 1881-1889,» skriver han några
veckor senare; »sambandet med några likasinnade vänner
är nu det enda som står mig åter.» Och i ett annat brev:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
