Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag vill inte plåga dig med att tala om, hur gammal jag
blivit på dessa fattiga veckor. Det är ingen hejd på vad
en dylik smärta gör en usel, det förtär allt i en — ända
till själva kraften att sörja.»
I så mycket — i härstamning, i uppfostran, i det
yttre — en skarp motsats till Oscar Levertin, ägde hans
hustru egenskaper, som passade förträffligt till hans och
inneburo förutsättningarna för detta korta äktenskaps stora
lycka. En personligt intagande älskvärdhet, ett ungt,
kvinnligt behag omgav henne som en välgörande och mjuk luft
och meddelade sig åt andra. Men hon saknade icke viljans
och karaktärens styrka, och hon visste vad han behövde,
eggelse och deltagande, hon satte sig fullt in i hans arbete,
gick upp i hans intressen, stakade ut vägen för honom
och fick hans djupaste tillit och förtroende till denna
ledning. Hon väckte ock från sin sida hos honom nya
intressen, hon drog honom från hans fullständiga
inatvänd-het och distraktion, hade honom att passa på sig själv och
gjorde av den »slarvige judegossen» en även i det yttre
vinnande och angenäm företeelse. Vad han i henne miste,
det har han så vackert, som någonsin en diktare gjort,
utsagt i de vackraste styckena i »Legender och visor», i
den stora uppgörelsen med hans ungdomsliv, som inleder
»Nya dikter» samt — kanske omedelbarast — i dikten »Vår»
(skriven redan i Davos 1891, men ej intagen i den första
diktsamlingen, utan först i Julkvällen sistnämnda år och
sedan i »Nya dikter»):
Men hon, som vit i vårens blomvalv stod,
hon ägt en gång var droppe av mitt blod,
behärskande med ljuv, despotisk makt
min tankes rytmer och mitt hjärtas takt.
Och än den minnets njugga fattigrest,
som ensamt jag har kvar av livets fest,
är blott en svag och kvällsblid återglans
från soln, som dött bak hennes ögonfrans.
Hans skövlade hem blev honom dystert. Varje kväll
gick han med sina böcker och papper under armen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
