Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
misstager mig, Edvard Brandes’ hand. »Vi vil haabe, at
de to Digtere selv hyppigt viser Verden, vad der er
skön og god Poesi.» Också annars sammanfaller denna
recension med tanken i Nordensvans. Vem i all världen
vill icke instämma i deras vackra önskningar och deras
påstående, att god konst är bättre än dum fotografering!
Men poesin är icke en viljesak; vad kritiken eller modet
lära, betyder föga mot samhällets makt och personlighetens
villkor. »Lillnaturalismen», som anfalles, är det tråkiga,
medelmåttiga, vardagliga, och den lönar det sig knappast
att polemisera emot. »Man anar, att vissa svenska
damnoveller, vissa norska kraftproduktioner åsamkat sig de
båda herrarnas yttersta misshag, men satiren mot »Pepitas
bröllop» kan lätt bliva ett slag i vattnet, emedan riktningen
är karrikerad ... Antag, att de båda skalderna till föremål
haft författarinnor som fru Edgren, fru Kowalewski, fröken
Wahlenberg och liknande! I så fall skola dessa icke träffas
av boken: den svenska pressen skall låta slaget gå över
deras huvuden och träffa folk som Qeijerstam, vilken just
till julen utgav en förträfflig novellsamling, eller Levertin
själv. Men den smula naturalism vi ha i norden är det
knappast skäl att göra mer misstänkt i borgerskapets ögon
än vad den på förhand är.»1
Man kan tänka sig, att en helt annan ton ljöd ur den
unge Johannes Jörgensens »entusiastiska och lyriskt hållna
1 De båda författarnas öde i deras hemland, säger rec., har
varit mycket olika. Levertin har rönt äran att från början bliva
nerskälld på det dummaste, och dock är han en så säker poet som
någon. De vackra verser och den förtjusande berättelse i gammal
stil, som han publicerade senaste jul, vittna om, att hans talang
är lika frisk och fin som förut. Han har gjort en paus och skrivit
lärda och intressanta verk, men varför vill han nu slå sig för bröstet
och ropa m e a c u 1 p a för sin »realistiska ungdomstid»? I samlingen
»Konflikter» fanns ju en antik novell, vilken borde kunna tillfreds
ställa de båda vännerna, där de sitta i fjällhyddan i en dekoration
med luta och tamburin, såsom det anstår två personer i en
opera-comique. Den andre skalden, v. Heidenstam, har blivit mottagen
med acklamation, ehuru han svingade sig in i litteraturen på litet
Heineska vers. Om reaktionen vill taga dessa två andar till intäkt,
så far den vilse: det är två friborna människor, fjärran från alla
Lourdes’ spökhistorier, ljusets riddare, tankens tjänare, frihetens
målsmän. Varför gömma sig i en fjällhydda och varför skriva en
anmälan av Pepitas bröllop?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
