Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spår, är uttrycket för en icke blott fullkomligt främmande,
men också rent motbjudande känsla gentemot denna nya
diktning »det är sjukligt och osunt», hade Fröding också
med djup övertygelse yttrat. Han börjar: »Romantiken
är uppstånden, Krist hjälpe oss! är man frestad att utropa,
när man hunnit ett stycke i denna nya diktsamling. Novalis
går igen med ’lidandets lycka’ i sina drag och bärande på
’våndans sällsamt ljuvliga lott’ — omgiven av katolsk
viraksdoft och lyssnande på sankta Cecilias orgelspel —
sliten mellan överjordiskt mystisk längtan och jordisk
kärlekstrånad.» Längre fram finner man, fortsätter han,
också moderna element i diktarens degel. Men valet av
ämnen och innehållet äro romantiska, samma oklart
mystiska stämning, samma estetiska trånadsextas, som icke
har något med tron att göra, men ändå fått en religiös
anstrykning, dödstankar i blomsterdräkt, syndmedveten
njutningslust o. s. v. Språket och bildvalet äro rent
romantiska, och man väntar blott, att få se själva die blaue Blume
lysa fram i hr L:s blomstergård. Men även om man har
antipati mot denna mystiska strömning, så kan man ha
intresse för och njutning av dikter, som äro mättade av
lyrisk lidelse eller känslighet och äga konstnärligt sanna
färger och former. »Hr L:s dikter bära också vittne om att
ha en verklig lyriker till författare. Det andliga innehållet
är personligt erfaret och känt — icke lånat, men det är
sjukligt och enformigt. Tonerna växla, bilderna växla,
men grundstämningen är evigt densamma förfinat sorgsna
med dödstanken till huvudbeståndsdel.» Fröding medger
att språket ofta är vackert, sedan man vant sig vid de
»överlastade adjektiven», att epiteten äro fina och icke
sällan göra ett intensivt intryck. »Nästan lika ofta störes
dock stämningen av en viss estetiserande ton, som mer
erinrar om en väl skolad och beläsen tavelkännare, än
om en skald, som låter sitt hjärta tala och sin
gestaltbildande förmåga verka. Dessutom förekommer här och
var verklig onatur och drag av smaklöshet, som äro rent
förvånande hos en sådan finsmakare.» — Av enskilda dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
