Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känner. Där beskyllde han mig för »jalousie de métier» och
uttalade sitt förakt för »handklaver och träskodans». Kunde han
hjälpa, att han föredrog en Stradivarius framför dragharmonikan ?
Han kunde icke rå för att han icke kunde tävla med en tidningsman
i omedelbarhet och — (tankestreck) okunnighet.
Jag har sedan gått och grubblat över om det verkligen kunde
vara avund med i spelet eller om det är ensidighet hos mig att icke
begripa det sköna i dessa katolska sagodikter. Men hur jag vänder
och vrider mig kan jag omöjligt finna mig vid denna smärta, som
»går och krattar vissnade blad» och kallas »lidandets lycka».
Det är emellertid obehagligt att veta sig vara ansedd som en
rå avundsman.1
Emellertid har Fröding, när han i »Efterskörd» skriver
om denna sak, verkligen påbördat sig det motiv, Levertin i
första uppbrusningen ansåg ha varit för honom
bestämmande.2 Detta kan måhända icke tagas som annat än en
yttring av sjuklig anspråkslöshet, och för var och en, som
förnimmer grundskillnaden i de båda skaldernas
temperament och betänker, att båda voro uppfyllda av
ungdoms-alstringens iver och de första framgångarnas uppmuntran,
ligger förklaringen i det hela mycket nära.3
1 betraktande av de båda skaldernas nobla sinnelag
och då vardera på sitt håll ångrat det som givit upphov
till misstämningen, kunde man väntat, att denna genom per-
1 Brevet har meddelats mig av d:r Ruben G: son Berg.
2 Här omtalar Fröding (II, 238 ff), att han tidigt erkänt
Levertins essayer vara »synnerligt förnäma skrifter» och
»första-rangsverk i sin art», samt att han, då han första gången läste dikter
av honom, företagit sig att göra en imitation, som dock blev mer
lik Viktor Rydberg. Om sin recension säger han, att den »blev
på få undantag när en samling av försmädligheter. Gamle herr
Albert Bonnier sände mig en tacksägelse — om ironiskt menad eller
föranledd av den medkänsla för de så länge undertryckta judarna, jag
på ett ställe i recensionen uttalat, vet jag icke» . . . Fröding medger
sig senare ha fått öra »för det utomordentliga välljudet i Levertinska
verser och ett rätt bestämt* intryck av den verkliga lidelsen och
fantasirikedomen i desamma».
3 Jag tillåter mig citera vad red. Hellberg härom skriver till mig:
»Själv är jag alldeles övertygad om, att det (jalousien) inte på något vis
varit bestämmande för hans dom. Hans natur var avundsfri och
generös, och hans ringaktning av sig själv bredvid Heidenstam visar,
att yrkesavunden var honom främmande. Men han led på slutet
av en lika sjuklig benägenhet att skriva all skuld på sig som
Strindberg att skriva all skuld på andra,.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
