Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som föreläsare var han fullt sig själv, icke i något
eftersträvande effekter, så helt uppgående i sitt ämne, att han i
tankspriddhet kunde börja med: »mina ärade åskådare»,
vilket lät som ironi över damernas mängd, men icke alls
var det. Sådana missägningar förekommo för övrigt även
mitt inne i ämnet: tankarna togo sin flykt och väntade
ej pä orden, och så blev det en ofullgången form eller
ett vardagligt ord, som ej passade i tonen — alldeles såsom
han i sina brev kunde i brådskan skriva ner besynnerligt
stympade ordformer eller syntaktiska förkortningar. Hans
röst var icke starkt tonande, men den hade en märkvärdigt
sympatisk, dunkel klang, som fängslade och som bar orden
till alla, och ur det skenbart entoniga i föredraget växte
småningom ut en bestämd melodi. Någon vältalare i vanlig
mening var han ej, den yttre tekniken lade han icke vikt
på och hade ej inövat den; det var ämnet och hans intresse
för det, som gav honom värme och flykt i talet. Han hade
för vana att alltjämt vända sig till någon person i auditoriet,
fixera och liksom tala till denna — på samma sätt som
forna tiders skådespelare instruerades att göra för att ställa
sig i omedelbar kontakt med publiken, med den skillnad,
att det här skedde alldeles omedvetet. För övrigt må ur
en åhörarinnas intryck av Levertin som föreläsare citeras
följande: »vad han ger sitt auditorium är en berättelse, till
sitt innehåll pulserande av liv och värme, till sin form så
personlig, att det tyckes som ginge hela hans strävan ut
på att hos andra sprida kunskap om det, som givit honom
själv en personlig glädje, väcka deras kärlek till allt det han
själv sett och älskat... Genom själva ämnet mänger sig en
väv av poetiska stämningar, kvicka infall, psykologiska
iakttagelser, personliga anmärkningar och omdömen, allt
sammansmält till en hel, stor, fullödig framställning, fri från
varje spår av patos, klar, mäktig och framför allt egenartad.»1
Levertin var, kan man kanske säga, som föreläsare
skapande, där de flesta mer eller mindre äro reproducerande.
1 Alma Söderhjelm, Oscar Levertin såsom föreläsare.
Euterpe 1902, nr 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
