Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Känsligt och poetiskt hade Levertin i Stockholms
dagblad den 21 september tolkat vilken förlust Sverige lidit
Majestät, jag satt upp med blod ett kontrakt,
sätt med kyssar sigillen du under,
och min sång och mitt hjärta du har i din makt
för ett år av tjänande stunder.
Ack lilla, låtom oss hålla ihop,
tids nog blir det tid att oss skilja,
när av sig själv kvälla avskedets rop
ur djupen av hjärta och vilja.
Men dädan dit är det långt eller hur?
Kanske långt som från norr och till söder?
Kanske vill aldrig den tjänsten jag ur,
Förrän spelet är slut och jag döder.
Den första svalan hör jag redan kvittra.
Det är i dag Sar.kt Valentin.
För än ett år tag sångare och cittra,
du älskade, ty jag är din.
Den 4 januari 1896 står i samma blad följande sedermera
icke omtryckta dikt, som hör tillsammans med denna grupp:
Ny vår.
Mitt hjärta var en avdöds instrument,
som drömde om sin flydda ägarinna
och levde på den sång det en gång känt,
men inga nya toner kunde finna.
Det liknade en-bortglömd clavecin,
som ger ett tillåst rum sin vemodsstämning.
Tangenterna än gömma en refräng,
som fyller sinnet med en skygg beklämning.
De liksom vänta än den veka hand,
som varit van dem klang och välljud giva
och rullen med dess blekta sidenband
i drömmar ställt mot pärlmorsirad skiva.
Men när i slottsfruns övergivna rum
det skymning blir bak slutna jalousier,
klaviatyrn, som dagen lång stått stum,
som för sig själv slår an den dödas melodier.
Det klingar sakta, skälvande och skört,
som man i skymningen en sjuklings stämma
vid glasharmonika besjunga hört
den stoftets värld, där han ej mer är hemma. –
Men ej så evigt som min saknad tänkt
den tunga vintern med sitt dunkel räckte,
och clavecinen i sin sömn försänkt
med ens en vår av nya visor väckte.
Och åter solen genom rutan sken.
Det grönskade kring smärtans klosterväggar
och åter doftade mitt hopps syren
och blommade min ungdoms vita häggar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
