Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
författare, publicerad först i Ord och bild och sedermera i
»Diktare och drömmare». Från Paris begav sig Levertin
till London för att se ett par saker av Lafrensen. Sedan
sökte han sig åter upp till fjällen, denna gång, såsom någon
gång tidigare, till Maristuen i Norge.
I Paris skrev Levertin »En ung skalds visa», vars
innehåll ju är besläktat med de stämningar, som tränga till
utbrott i »En fransyska» samt troligen »Ankomsten till
Kärlekens Ö», publicerad i Nornan. För resten härröra från
detta år dikterna »Dödsdansen» och »Barbara Allen» (Ord
och bild, februari och mars) samt »Hör du augusti
sommarregn», skriven i mars. Under året hade också skrivits
den mycken omsorg krävande, långa rokoko-novellen »Ur
ett hjärtas dagbok», som trycktes i Svea, den om gott
humör vittnande »Matthias Waldius’ utländska resa» med
sitt Paris-äventyr, publicerad i Vintergatan samt en
uppsats om V. v. Heidenstam, också den i Svea.
Denna senare gav anledning till polemik. I en tidning,
Vilden, av kort livslängd, införde Axel Lundegård,
tidningens redaktör, i dess första nummer 2 januari 1897 en
uppsats »Kulturskalden, ett litterärt kåseri», fyllande mer än
fyra spalter. »Det är ljuvt att ha vänner,» börjar den, »men
för en skald kan det också vara farligt, om vännerna äro
alltför slösaktiga med myrrha. Det är tungt att ha fiender;
men för en skald kan det vara uppfostrande och nyttigt,
om fienderna tvinga honom till självkritik och
självprövning.» Någon tillämpning av den senare satsen finner man
icke i artikeln. Men Levertins försvar för Heidenstams
strävan att belysa »livets magi» och hans uppfattning av
poesin som ett »språngbräde mot det okända» o. s. v.
betecknar Lundegård såsom ett lovprisande av den svagaste
punkten i Heidenstams diktning, förkärleken för det dunkla.
Han söker gendriva denna farliga och oriktiga lära, han
framhåller, hurusom det icke finns någon »poesins
egentliga uppgift», hurusom en stor diktare framför allt måste
vara en stark och rik personlighet — är han det, så spegla
sig också hans andes drag klart och skarpt i hans diktning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
