- Project Runeberg -  Oscar Levertin. En minnesteckning / Förra delen. Levnad /
446

(1914) [MARC] Author: Werner Söderhjelm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en blick, som blänkte spefullt, kallt och klart,
ett leende på giftigt röda läppar.

På spira, kors och lilja tiden rått
och andats glömskans fjärrgrå töckenhinna.
Och döden skonat hjärtesynden blott
hos en förgäten, spotsk och dålig kvinna.

Tungt mot sin nergång sjönk nu solens klot.
En höstvit skymningsstillhet svepte staden.
Från torgets sten knappt steget av en fot.

Tyst från platanerna blott föllo bladen.
Springvattnets stråle med en plötslig suck
hört upp att sjunga i sitt marmorbäcken.

Till vila bland portalgestalters stuck
ren duvorna sig gömt bland mantelvecken.
Talatser med förgängelsens signet
på väggarna som blekgrönt harts från fukten
i dyster dröm och ödslig hemlighet
nu höljdes in längs breda gatubukten.

Om än av ryktbar, men förvissnad ätt
ett par fanns kvar i skumma slottsgemaken,
mot natten logo de som de porträtt,
som bleknat under vapenprydda taken.

Som vilsna vålnader i eget hus
de lyssnade till mörkrets hav, som svällde,
och stumma sågo silverstakens ljus
i hopplös strid mot senhöstnattens välde.

Så denna höstdag döende och död
låg staden bland de sävbevuxna träsken.

Ett väsen blott jag såg med livets glöd:
den spotska kvinnan på den svunna fresken.
Elur hjärtlöst ungt brann ej på hennes mun,
hur hjärtlöst hårt, den kalla lustans löje.

I hennes blick som stjärnljus i en brunn
jag stråla såg omättlig grymhets nöje.

Ett blad, av blåsten gisslat och förtärt
i hennes händer konstnärns levnad blivit.

Hon hela vidden av hans svaghet lärt
och lönligt, långsamt honom giftet givit.

Den starke mannen blir ett hjälplöst barn,
när kärleksdrömmen rubbar ur dess bana
hans själ och snärjer det med sina garn.

En träl blir härskarn, som kan världar dana.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:39:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/swlevertin/1/0456.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free