Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något annat, den vises mognad och harmoni. Nu började han
väl känna som sin den mark, han strävat att erövra. Men han
tycktes ändå aldrig tänka på att vila ... I hans förtidiga död var
nog, så tror åtminstone jag, den faktorn viktigare än alla andra,
att han mödat sig över måttet av sina krafter, blott strävande efter att
fylla de krav, som hans andliga gåvor för honom gjorde så stora
och så bjudande.
Det faller då en tragik över hans död, som lyfter den upp
över det tillfälliga, det nyckfullt grymma; den får en storhet över
sig, som i någon mån försonar . . .
. . . Det tycks mig att för Oscar Levertin arbetet, det rastlösa
tillägnandet av tankar, strävandet efter sanning, kommit att ge
mycket av det som sökes i religioner. Det gav honom en lugn
helgjutenhet, en blid ro, som icke undgick någon som var med honom.
Han gjorde intryck av en prövad man och en som stått för provet . .
. . . Det var något vemodigt i det dubbelliv av outtröttlig, lärd
sökare och tänkare och fantasirik poet, som Oscar Levertin förde.
Han berättade mig för något år sedan, om hur han suttit natten förut
— det var i slutet av maj — och läst något filosofiskt verk av en
fransk matematiker, som han högt beundrade.1 Läsningen hade
slutat i en stämning av hänfört intellektuellt rus något liknande det
som förr kallades »sfärernas harmoni». Lampan brann gul i den
nya dagen, som han icke märkt hur den kommit, boken sjönk i
knäet, och vi som känt honom kunna tänka oss hur det lyste inne
i hans beskuggade ögon. Då hörde han göken ute från
Ladugårdsgärdet och kunde icke sätta sig in i att ljudet kunde vara verkligt,
långt borta från allt som han var. Det föreföll honom som en
hörselinbillning eller något sällsamt som hörde med i den rymd han
tänkt och drömt sig högt uppe uti. Han berättade det med ett
hjärtligt skratt av spefullhet mot sig själv.
Det där fågelropet ute från skogsbrynet in till honom, som
glömt sig kvar vid lampan med den ljusa nattens skönhet opåaktad
och som trött gick i säng medan morgondaggen föll, det tycks
mig som diktens rop på sin sångare. Den lilla anekdoten är som ett
graciöst, vemodigt poem . . .
. . . Jag hörde icke till hans äldsta eller nära vänner, men jag
såg dock nog av honom de sista åren för att få ett allt starkare
och innerligare intryck av hans höga värde, hans sällsynt humana
och nobla personlighet . . .
I en lång artikel i Svenska dagbladet, »Oscar
Lever-tin och den svenska kulturen» hävdade G. Stridsberg:
1 Det gällde II. Poincarés bok »Les méthodes de la
science».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
