Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en märkbar underton av uppriktighet. Dessa
samhälleliga och moraliserande betraktelser avlösas åter av lättare
fantasispel, där han rör sig med synbart behag. Under
intrycket av en storslagen natur formulerar poeten sedan
en suck över människans intighet i bredd med naturen
(1:97); det är, jämte några små iakttagelser i genreartad
form, det enda naturen inspirerar honom till. Slutligen
låta avgörande känsloupplevelser skymta en viss
fördjupning i den lyriska tonen. Men samtidigt stiga också fram
de första tecknen på pessimismen i Levertins
världsåskådning. Sonetten, där det bl. a. står: »uppå ett liv som
efter detta är — jag hoppas ej, men vill din tro ej svärta»
och där han »leende sträcker öppna armar mot döden»,
återger visserligen litterära reflexer — han har just i brev
talat om sin tro i samband med Gjellerups dikter och
han har försett sonetten med mottot ur Seneca: »döden
är det enda, som gör att det ej är någon olycka att födas»
(1:112 f.); men i alla fall uttryckas här tankar, som komma
att gå igen i hela hans diktning och bilda en väsentlig
sida av hans filosofi.
Icke långt efter de första poetiska försöken begynte
de novellistiska. Prosan, naturalismens egen form,
fördriver efter sommaren 1882 fullständigt versen, som ju
1883 högtidligt lyses i bann av Strindberg och som av
Levertin på tre år icke mer upptages.
Berättelsen »Förlorad och återfunnen» (1:84 ff.) är, i
jämförelse med ungdomsrimmerierna, flytande och skickligt
formad, dock utan tillstymmelse till individualitet i stilen.
Intrycken från Strindberg äro tydliga, och inånga moment,
som sedermera bli gemensamma för den naturalistiska
novellistiken, stamma utan tvivel från »Röda rummet» och
»Fjärdingen och Svartbäckens» studentskisser. När
exempelvis i den första naturskildringen hos Levertin livlösa
föremål få liv, gärdesgårdarna våndas och bondkärror svettas,
så är detta, kuriöst nog, ett drag, som ofta möter i
naturalisternas teknik: man påminne sig blott Moraklockan
med sin bullrande mage i »Röda rummet» eller personifika-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
