Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tionen av båtarna i »Från havet» eller den av blommor
och träd i skärgårdsromanerna och annorstädes -— hos
Strindberg äro stil och smak dock alltid bättre iakttagna
än hos efterföljarna, och framför allt ihågkommer man
Jacobsen. Över huvud är hela den vidlyftiga
miljöskildringen och detaljbeskrivningen i tidens maner, men den
vilar på god iakttagelse och saknar icke sammanhållande
syntes. För övrigt är det lustigt att se, huru samma figurer
och t. o. m. situationer gå igen i skolans novellistik.
Levertin talar redan tidigt om Schandorph: i dennes »Uden
midtpunkt» finnes ju den hypokondriske teologen, som här;
också där är huvudpersonen informator, där förekommer
som viktig episod en middagsbjudning med tal liksom här,
och en skildring av, huru gästerna åka upp till festen.
Provpredikanten finnes också i »Garman & Worse», ehuru
det går i motsatt riktning med honom. Hela denna historia
om »fritänkarens giftermål» är en vanlig omklädnad för
religionsspörsmålet i realisternas litteratur, ett spörsmål
som kanske starkast betonats i Karl Gjellerups roman »Det
unge Danmark». I Geijerstams »Erik Grane», visserligen
senare än Levertins skiss, realiseras ju också hela detta
program med förfelade teologiska studier och
informators-verksamheten såsom stadier på utvecklingen mot en lycklig
lösning, och där slutar hjälten som bruksbokhållare liksom
han här får ett praktiskt värv. Den överlägset nedlåtande
behandlingen av figurerna, det småironiska, det
moraliserande och tendentiösa, allt detta känner man igen från
både Strindbergs och Kiellands småberättelser och de
ringare gudarnas efterbildningar. Levertin själv återfinnes
egentligen blott i vissa litterära inskott — hjältinnans
läsning av Goethes »Faust» — och sådana små naiviteter som
när han talar om en »Ruysdalsk» ek. Stockholmsskildringen
har tydligen inspirerats av »Röda rummet», men är, trots
en viss stämning, naturligtvis mycket fattigare och
obestämdare än där.
1 några följande utkast fixeras personerna bättre och
stilen har fått en stramare sammanhållning. Men de ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
