Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofta lyckade naturbeskrivningen vilar på ren föresats att
måla en riktigt kuslig höstdag som bakgrund ät det sorgliga
i händelsen. Och man märker redan här en liten dragning
åt sensualism, som icke gör sig vidare väl.
Berättelserna i »Småmynt» utveckla vissa anslag och
egenskaper, som framträtt i de två nyssnämnda
novelletterna. Den unga kvinnans känslovärld lockar Levertin,
särskilt den i skuggan levande, av samhället förorättade,
till livet längtande kvinnans. Utan att hon egentligen är
nödvändig, sätter han in en sådan kvinnofigur i både den
första berättelsen »På julafton», där hon uppträder i en
illa behandlad cigarrfrökens ensamma skepnad, och den
sista, »Hedersmän», där hon är en flicka, som lever på
landet med sin far och sina drömmar och plötsligt frän
dessa vaknar till kunskap om världens dålighet. Vidare
finns det en lärarinna (»En interiör från landet») av samma
typ, och en annan, litet gladare och lyckligare, från
Stockholm (»Vår»), och sist den sysslolösa, flirtande damen
vid den schweiziska kurorten (»Dagsländor»), Dessa
kvinnors psykologi är väl förstådd och delvis mycket
innerligt och vackert tolkad, om också den icke går
särdeles djupt eller visar många nyanser. En och annan typ
lyckas honom även i övrigt. Varifrån Levertin har
»ridhuskarlen» och dennes heminteriör (det som han senare själv
i »Pepitas bröllop» skulle göra sig lustig över) vet jag
icke; men som representant för underklassen är han
ovanligt bra, tendensfri och ofärgad. Figurerna i »En interiör
från landet», prästen, klockaren, folkskoleinspektorn m. fl.,
äro lätta att återfinna i tidens litteratur — man påminne
sig t. ex. den supige prästen i fru Lefflers »Trång
horisont». För resten är ett och annat i denna berättelse
taget från skolnovellen »Förlorad och återfunnen». I
kompositionen är det mesta ganska svagt; iakttagelserna äro
bättre, och någon gång kan man träffa på en liten bit
beskrivning, av människor, stämningar eller landskap, som
ännu i denna stund ter sig hel och levande. Men det som
gör Levertin mest förfång, det är att han skall ha med allt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
