Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annars är. Det är ett fragment, kallat »Högsommar», i
vilket skalden med vemod tänker på denna naturens fest,
emedan han skall dö en sådan dag: »Ty jag vet, jag skall
dö slik en högsommardag — då med hrusande tag
det sjuder av färger och säng kring mitt läger» etc. Så
skall han dö, just då han längtar att leva i all denna
härlighet (1:209). Jacobsen önskar tvärtom (»Låt mig ej do!»)
att icke dö »en Dag, Naturen hader — Sig glad og lykkelig
i Solens Glans», utan i en höstnatt »vild og dunkel»,
emedan han då vill tro, att naturen sörjer över allt vad med
honom går förlorat. Här är ju tankegången en helt annan,
men motivuppränningen dock densamma, och Levertin kan
gott hava inspirerats att göra en motsvarighet. När han åter
begagnar en sådan rytm som: »Mol allen —- på den
ensamma stranden — jag stod och såg på all färg» etc.
(1:196), så kan just detta rytmiska anslag vara ett eko
från Jacobsens dikt »Monomani»: »Jeg er gal — men jeg
kender mit Vanvid» etc., om också dikterna annars icke
hava någon likhet, utom att båda i förtvivlade monologer
klaga över en åtrådd lycka som försvinner.1 Men i den
nämnda Levertinska dikten finnes en personifikation av
sommarnatten, vars smekning berör skalden som en kvinnas
och som försvinner i samma ögonblick han känner hennes
arm kring sitt liv. Jag vågar icke någon jämförelse, men
det är någonting av samma eteriska syn, som när Jacobsen
i den underbara dikten »Nævner min Tanke dig —» ser
den kvinnliga inkarnationen av sin dröm ligga »som gydt
henover Luften» i vit och orörlig dräkt och slutligen
långsamt försvinna, medan han själv och jorden sjunka.2 Det
är för övrigt någonting besläktat i föredraget, liksom fallet
är med flera av dessa dikter — man tänke på Jacobsens
»Anelsens Angst» och »Skælvende Længsel». Där är också
ofta hos båda en ram av naturmålning, som bryter sig
1 Man kan hänvisa till en av Levertins »Ångest»-dikter, där
han säger att sömnens makt »hjälplöst vanvetts handklovslänkar
— kring min hjärnas tankar lagt» (1: 203).
2 Detta sjunkandets motiv upptar Levertin i dikten »Ångest»
(1: 201, »Sista dikter» s. 5).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
