Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
farelser», och han har i sitt minne bevarat hennes
reflexioner över livet. Han har abstraherat från mycket, som
för andra gör denna bok tämligen onjutbar, händelsernas
otroliga förknippning, åtskilliga naiviteter, en god del
rövar-romantik, blott för att hålla sig till det väsentliga. På
samma sätt tillägnar han sig det bästa ur all den litteratur
han senare, i sina egentliga recensioner i Aftonbladet, talar
om, betonar det med eftertryck och förstånd och gör
därvid alls ingen skillnad mellan olika riktningar: när han
siå livligt berömmer Paul Bourgets »Cruelle énigme», så
är det, emedan han tilltalats av den noggranna erotiska
psykologin och den bakgrund av mystik och obesvarade
spörsmål om livet, mot vilken den unge mannens öde är
ställt. Å andra sidan klandrar han i Daudets »Sapho» bristen
på psykologiskt djup, liksom hos Maupassant det alltför
sensualistiska draget, och högst betecknande är, att den bok
av Zola, han behandlar med största sympati, är »La joie
de vivre», emedan han där finner en definition av livets
»storartade mysterium». Han blir varm, när han träffar på
någonting, som talar till en känslig sida hos honom själv,
såsom hymnen till döden i »Bel-Ami» eller teckningen av
den »bleka och stilla» unga flickan i Elsters »Farlige Folk».
Vackert återger han i en uppsats om hellenismen det stora
i den grekiska tragedin —- för tillfället närmaste föremålet
för hans studier — det stora i dess mänsklighet,
naturlighet, sanning, inför vilket de moderna te sig fattiga och
små. Hög och majestätisk är honom framför allt den antika
Eros; men över huvud kan, säger han, ingen kvinnokaraktär
tecknas skönare än med den rad, som är sagd om Antigone:
»Ej föddes jag att dela hat, men kärlek blott.»
Hos Björnson beundrar han det friska och storslagna,
men kan ej fördraga den reformatoriska lättvindigheten
och den pjoskiga tendensen.
Hans mycket tidiga essay om Kielland uttalar vad
som hos denne behagat honom mest: den glatta, eleganta
formen och den »distinguerade individualiteten»!. Till
formens förtjänster räknar han säkert den, att Kielland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
