Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hänvisa till någon annan än Snoilsky. Det förefaller som
om Levertins sätt att i början av en dikt precisera
tidpunkten, stället o. s. v., med andra ord genom reella
bestämningar bringa in mera åskådlighet, skulle påminna
om Snoilsky — och därmed kanske det genomgående drag,
som förflyttar hans romantik inom verklighetens
råmärken. 1 allmänhet tänker man på den äldre skalden, då
formen hos Levertin kännes kallare, glattare, mer avslipad
än vanligt. Också i ett uppslag sådant som »Vi judar, vi
vänta Messias» och det upprepade temat i samma dikt:
»Det hoppet har burit släkter... Det hoppet har lyst vid
bårar» etc., kan igenkännas ett tekniskt grepp, som
Snoilsky icke ogärna använder. Denna Levertinska dikt är ju
också den tidigaste i hela samlingen, från en period, då
han ännu var känsligare för påverkan än efteråt. Man frågar
sig, om hans »På judiska kyrkogården i Prag» uppkommit
med minne av Snoilskys nära nog lika benämnda och precis
samma motiv — stenar i stället för blommor på gravarna
— behandlande poem. Levertin säger i ett brev, att han
velat ha dikten »impeccabel», att den skall verka genom den
klassiska enkelheten. Detta kunde ju innehålla en häntydan
på, att han ville göra någonting i samma stil som den äldre
korta, helstöpta dikten; men mindes han den, ville han
naturligtvis också visa, vilket annorlunda djupt intryck han,
en stamförvant, rönt av synen på kyrkogården. I själva
verket uppnår Levertin i sin fulländade dikt helt och hållet
Snoilskys plastiska utformning, men genom symboliken av
blommorna i slutet och den bittra tonen över det hela
blir hans dikt bredvid Snoilskys beskrivande och deltagande
nära nog som en personlig utgjutelse av smärta. Jag
citerar senare hälften av den och två strofer ur Snoilskys:
Där den förtröttade fått somna
från hemlös vandrings tistelstråt,
och ängsligt hjärta äntligt domna
från andras hån och egen gråt.
Där ej med sommarns löften gäcken
den döda ro, som vunnits ren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
