Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om ungdomsförsöken. Pessimismen går icke längre än
till en »kvällstrött» klagan över ungdomens flykt och
lidelsens »kolnande»: genom sin enkla omklädnad övertygar
den mer än dödsförtjusningen i »Lycka», men fastän
genomträngd av djupt vemod, tyckes den icke obotlig.
Dock, huru starkt dödstanken sysselsätter den unge
skalden, det visa de övriga till denna tidigare grupp hörande
dikterna: »Mor Död», »En dröm», »Sömnens slott», alla
skrivna — låt oss ihågkomma detta — innan den stora
sorgen hade träffat skalden, alltså under en period, då
hans liv tycktes lyckligare än någonsin. Jag har tidigare
betonat, att denna idériktning är rotad i någonting
väsentligt i Levertins egen personlighet, och att den om icke
grundlagts så åtminstone mäktigt stärkts genom hans
sjukdom är tydligt. Detta behöver icke innebära, att varje
poetisk konception över dessa ämnen var ett omedelbart
smärtans skri ur hans inre. Han var alltför litterärt anlagd
för att icke inse sådana stämningars värde i egenskap
av poetiskt stoff; de harmonierade dessutom så
förträffligt med många estetiska betingelser i hans
natur, och särskilt lämpade de sig att bäras fram av
det vackraste tonläget i hans språks instrument. Därmed
är återigen självfallet icke sagt, att han skulle »koketterat»
med dessa stämningar, såsom det så gärna påstods.
Allvaret i de tre dikter det här närmast är fråga om kan
ingen jäva.
De visa alla en helhet i formen, som är ett påtagligt
framsteg från de sist behandlade dikterna. De giva alla
motivet i symbolisk omklädnad. »Mor Död» är en vackert
genomförd personifikation, med den visserligen icke nya
tanken (den återfinnes bl. a. i Atterboms »Vallmon»), att
döden söver in till drömmar om barndomen. Men huru
stilen vunnit i renhet, jämförd med »Lycka», kan man se
av bilden i tredje strofen: »Mot min tinning fläktar
förgängelsens vind — så sval som en andning från skogens
mosse», vilken står i lycklig samklang med den tidigare
bilden om den gamlas öga: »svart som tjärnens kvälls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
