- Project Runeberg -  Oscar Levertin. En minnesteckning / Senare delen. Författarskap /
65

(1914) [MARC] Author: Werner Söderhjelm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

blod som en gång stått i glöd — än hennes ära prisar till
sin död.» — När dikten kasserats, har det skett, emedan
den både till form och ingivelse är ojämn.

Under dessa åttitalets sista år flödar ju Levertins
alstring mycket sparsamt, och det är, som vore hans
lyriska fantasi inställd blott för en enda trång krets av
motiv. Hans ivriga vetenskapliga sysselsättningar giva
heller knappast tid att utvidga den och förarbeta till poesi
vad livet bringar honom av intryck: detta förklarar ock
i sin tur enformigheten i de få dikternas ämnen. Man
hade kunnat vänta, att Levertin efter det slag som
drabbade honom genom hustruns död, skulle grävt sig allt
djupare in i den idévärld, vilken närt hela denna mörka
diktning, och fått ny näring för den. Men han förstummas
i stället helt och hållet: det handgripliga står dock i alltför
bjärt förhållande till det abstrakta, som han diktat om
hittills: den läkedom, dikten icke skulle kunna giva honom,
den söker han i fortsatt vetenskapligt arbete. Först från
sommaren stammar nästa lyriska stycke, »Systrar». Det
har egentligen icke någon starkare ton av smärta eller
förtvivlan än de föregående: men till dödens gestalt har
nu sällat sig kärlekens, och när han förbinder dessa två
med varandra — kanske icke utan en hågkomst från
Swin-burne — har han sagt allt. Men han har också lyft de
båda »systrarnas» gestalter från den vanliga symbolikens
plan och givit dem någonting överjordiskt högt och stelt,
där de skrida framåt, fördelande sina håvor, likgiltiga för,
om i deras spår förnimmas förtvivlans rop eller fröjdernas
rus, välsignelsens tack eller förbannelsens gråt, och
skådande »annat än människosyner». Deras verk är ödets,
som icke frågar efter de dödligas lycka eller olycka, och
vad meningen är med dessa växlande gåvor, vilka alltför
tätt följas åt, det blir för oss förborgat: sådan tyckes mig
diktens av dov resignation burna tanke. Formen är utan
vank, rytmen långsam som innehållet fordrar, och bilderna
icke överlastade, endast någon gång alltför abstrakta:
»Den ena med spännen av sång och av skratt — har häktat
5. —• Levertin. II.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:39:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/swlevertin/2/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free