Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna alstringslust har främst sin grund i att hälsan
stadgades och livet även på annat sätt åter tog vid; mycket
verkade ock framgången med de till julen 1890 i Svea
tryckta fem dikterna ävensom Heidenstams ständiga
eggel-ser, särskilt vid det förnyade sammanträffandet i Davos.
Levertin kände sig nu säker på sin uppgift och sitt område.
Hans produktion når, i stort sett, under detta år en allt
större konstnärlig fulländning, och kretsen av hans poetiska
stoff utvidgas något, om också icke mycket.
Hans stämningsliv är nog oändligt starkt betonat av
samma ensamhets- och tomhetskänsla som förut, och där
tyckes länge intet annat få rum. Många olika uttryck ger
han det fortfarande i sin dikt: än väver han in det i en
melankolisk naturbild (»Bergsskymning», en av de dikter,
där han minst klart tyckes fått form för en stark stämning)
än bryter det fram, häftigt som aldrig förr, i en fantasi av
gripande åskådlighet, där den rent fysiska smärtan ännu
skälver och sorgens minne står upp med ångest (»I sorgens
arm»); än uppfinner han symboliska eller allegoriska
gestalter, vilka personifiera den stora tystnaden och vilan:
»Den objudna», hel och enkel i utförandet, nära besläktad
med »Mor Död»; »Monika», sprungen ur en starkare fantasi
och av en egendomligare uppfinning, utomordentligt klar
i sin form — väl den dikt, där det trötta, efter ett
ensamhetens »nirvana» längtande tungsinnet fått sin djupaste
poetiska gestaltning; än återklingar denna sorg som en
avlägsen vemodston, väckt av yttre hågkomster, men icke
mindre djup — ensamma vandringar vid Lac Leman, där
skalden letar sin »lyckas försvunna spår — på ungdomens
trådda vägar» (»Maj» med sina fyra strofer av den
innerligaste poesi, i vilka de genomgående rimmen, tre och
tre, ännu liksom accentuera det tunga vemodet). Men
fastän drycken ur dessa minnens bägare är »besk som ett
avskeds bittraste tår», så står kring dem en glans av sol, 1
1 Ett tonfall här synes mig avlägset påminna om Heidenstam:
»Och stämmor tystna, handslag brista •— för varje stund som far. —
Snart den kamrat, som blir min sista — står vid mitt örngåttsvar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
