Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som en gång har lyst, i hjärtat tär icke en tvinande sot,
men där glöder ännu flamman, som en gång brunnit, liksom
rökverket framför en fallen gudabild, oeh saknaden smälter
samman med majkvällens solnedgång över glimmande
tinnar och gröna böljor och groende fält, och med minnet
av »tystnade stämmors kärleksklang», av S: t Preux’s och
Juliettes romantiska öden. Så ser han ju ock, i den skönaste
dikt som fötts ur hans sorg, »Beatrice» i lustgården, »där
solen evigt lågar — på blå cypressers krans — och evig
rodnar röda aftonbranden — bak fruktträdslundars vita
blomsterbågar», och vill säga henne, att hon är kvar hos
honom i alla hans soliga syner och alla vingade tankar.
Och likaså trär han i »Epilog» sorgens stunder till ett
pärlband »med djuprött spänne av minnets ädelsten». Hans
sorg är som hans dikt »svart med purpurröda sömmar»:
men vid randen till den bottenlöst mörka tomhetens avgrund
brinner ännu aftonsolens glans och växa praktfulla
blommor.
En svag strimma av längtan efter livet tänder sig
emellertid i sinnet — längtan närmast efter en mjuk vit
hand, som skulle smeka och lugna. »Gudule» är frukten
av en sådan stämning, förbunden med intrycket av en tavla:
på det sättet ser Levertin alltid bildernas figurer, hans
fantasi gör dem levande och ställer dem i intim förbindelse
med honom själv. Mindre sval är redan den längtan, som
yppar sig i dikten »Eva»: den har gått över till trånad,
ensamma stunders grubbel över alla livets håvor som
förblivit onjutna. Egendomligt maskerade i olika rosors dräkt
och stundom blott bilder, tyckas dessa åtråns föremål så
abstrakta och blott estetiska och hela denna suckan som
en munks i hans cell fjärran från världen; men likväl
förnimmer man hur blodet, »det röda och rebellska», slår
därunder. Dikten, som har ett fyra gånger återkommande
rim i de jämna raderna, är emellertid en smula stillös
just i symboliken: om redan språnget från rosa mystica
på altarskåpets mitt till »tearosen, Watteaus herdinna»
synes oförmedlat, så blir sammanställningen med de följande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
