Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i en kvinnas mun, vilken vid pingst anropar sin »brudgum»
att skänka henne sin »smärtas sötma», sin »våndas sällsamt
ljuvliga lott», sitt »lidandes lycka», liksom han med andra
sin »nåds och barmhärtighets brudar» delat »gisslets och
tornets sår» — ett nytt tecken på, hur skalden av sin
sjukliga stämning kunde lockas att omfatta föreställningar,
så långt från allt honom omgivande liv, att de nästan kunna
kallas abnorma. Aldrig har han stått den yttersta
mysticismen i tysk romantik så nära som här, men någon
omedelbar beröring med den har hans dikt likväl icke.
»I nöd» hör till samma stämningskrets som denna
sista skrivarvisa och har även den en, ehuru lättare, katolsk
omklädnad, med sin anropan av Maria. Men osäkerheten
och rädslan äro här mer mänskligt betonade, smärtan och
ångesten få karaktären av ett allmänt livsinnehåll, det hela
har en vidare bakgrund, och verkar både poetiskt och
personligt starkare. Slutligen kan till denna grupp föras
»Mardi-gras», en märklig självanalys från samma tid som
nyss anförda ruelsedikter och ett slags förklaring till dem.
Uppslaget är kanske till det yttre givet av den skärande
motsats mellan lössläppt nöjesliv och dödens närhet, som
Levertin bevittnade på sanatoriet och som ju sedermera
av honom och Heidenstam skildrades i skissen »En
Syl-vesternatt på dödens hotell». Men sammanställningen har
naturligtvis en djupare grund. Det är i alla fall icke den,
som här intresserar mest, utan inblicken i diktarens egen
psykologi. Stå upp, säger han, mitt sjuka sinne till fest,
»träd ut från smärtans midnattsskumma borg», fäst
glädjens färger vid din dräkt och kasta dig i livets maskerad.
Som en vandrare känner han sig, vilken törsten fört till
brunnen, »men som i drömmar faller vid dess brädd —
och glömmer lyfta bägaren till munnen» — än mer, som
munken, vilken »alla synder famnar vilt i cellen», men flyr,
så fort musiken kallar till gille — som pagen, vars blod
går i dans, blott sidenfållar frasa förbi hans tornrum, men
som förstummas när han står bland tärnorna. Två varelser
strida inom honom. Hett kan hans blod sjunga »om hed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
