Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
korset, och han för in den gamle, ger honom en plats vid
sitt bord och ändar hans färd. Alltså, om jag förstår
rätt: när kristendomen utövas såsom Kristus lärt den, då
skola ock judarna få sin plats i »folkenas förening» och
den eviga förföljelsens tid vara all. Denna ljusa tanke
förefaller att stamma från ett åskådningssätt, som är
väsentligt tidigare än diktens tillkomst; men å andra
sidan har Levertin själv, vidpass samtidigt, talat om sin
egen oroliga blandning av »mosaism, nazareism och
ateism» (1: 34), och vi finna här en reflex från de två
förstnämnda, sammansmälta till en humanitetens och kärlekens
religion, där för det tredje elementet icke fanns någon
plats. Vi minnas också, att han ärnat sluta den judiska
cykeln med en epilog, där han ville säga, att rasen är
intet och kärleken allt; detta är det »Ahasverus» redan
uttrycker. Det starkaste och vackraste i dikten är för
övrigt just den sida, som ägnats judefolkets öde.
Levertin hade med detta stycke kommit in på ett i
formellt avseende för honom nytt område, den långa, halvt
berättande, halvt reflekterande diktens, där den rent lyriska
inspirationen, som annars behärskar hans första samling,
spelar en helt underordnad roll. Han fortsätter kort efteråt
i denna stilart med en annan judisk dikt, »Shylock», och
senare skriver han »Stockholmsidyll», som också kan
räknas dit genom den halvt episka hållningen och den
femfotade jambiska versen. Det kan vara Heidenstams
exempel, som härvidlag verkat, åtminstone i yttre måtto.
Själv säger han emellertid i ett brev till denne, att han
eftersträvat en klassiskt enkel idyllton — det är som ville
han förena den enkla folkliga tonen, i vilken han nu arbetat
sig in och vilken han själv säger sig säkert behärska,
med det episka. Emellertid kan man möjligen för denna
diktart åberopa också ett annat svenskt mönster, Viktor
Rydberg. 1 brevet efter det, vari han sänt »Ahasverus»,
skriver Levertin till Heidenstam om Rydberg, att han blivit
honom allt kärare under de sista åren. Och poemet
erbjuder, trots all olikhet, jämförelsepunkter med »Prometeus
6. — Levertin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
