Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med stämning av dröm och dikt över Stockholm i
junikvällen. Här finnes mycken innerlighet, kompositionen är
mer sammanträngd och enklare än i de förra av samma
•slag, och denna dikt om en »ensam kvinna och en ensam
man» slutar med att skildra deras vandring längs »den
heta stigen som bär hän mot natten». Dock, denna stig
leder icke till rusande nöjen, utan till trollsjöns silvergrå
vatten med mjuka strandfält och svala öar, där vallmon
domnar och näktergalen blir stum, och blott drömmen
sjunger som droppens skvalp i en mussla. Förkunnar
skalden i denna vackra slutstrof verkligen att den
innerligaste lyckan är kärlekens upplösning i en slik stilla och
sval ljuvlighet? Eller är hans trollsjö blott en förgård till
det stora hav, dit »En båt med blommor» styr, medan
töcknet faller och den älskades hand kallnar — det dunkla
havet, över vilket ingen stjärna lyser, men där hjärtan
slutas närmare varandra och en högre fröjd beskäres
än i livet? Här är i varje fall det nästa steget från
juniaftonidyllen i »Hemlösa» antytt: kärleksödena för-
brunna, höströda blad kring toft och master, däcket
begravet under vissna blommor,1 solen snart för evigt
sjunken bak livets länder. Det är en vacker rörelse i denna
symbolik, båtens färd genom landskap och scenerier med
människor, motsättningen är verkningsfull mellan det
genre-artade i infattningen och mystiken i själva motivet,
ytterligare understruken genom den högtidliga rytmen, som
icke utesluter mycket känsliga tonfall i diktionen, samt
genom den refrängartade upprepningen av en vers i varje
strofslut, klingande som ekot av ett långt avsked.1 2
Helt följdriktigt ställer sig dikten »En man till sin
genius», också den från 1895, såsom en avslutning på denna
grupp och en övergång till de rena reflexionsdikterna i
1 Det står ej rätt i överensstämmelse med höststämningen i
början, då det i andra strofen talas om »vita körsbärslundar».
2 Den ståtliga dikten, onekligen en av samlingens förnämsta,
faller kanske i frasen: »Hur ölet läskar gott den gamle!» in i en
alltför genreaktig ton. Jag undrar, om Levertin eftersträvat ett
Ileidenstamskt målningssätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
