Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är en kall och passiv egoism: men här är ju fråga om
symbolik, och som sådan är dikten genomförd med kraftig
följdriktighet. Ett par alltför starka språkliga synkoper
störa här, såsom i andra av denna grupps dikter. Sitt
ojämförligt skönaste uttryck har denna strid mellan livets
glans och den eviga sömnens ro fått i den praktfulla dikten
»Alexander under solens och månens träd». Levertins
konception befruktades ju alltid med så stor lätthet av
gammal sägen och historia; de lånade motiven blevo dock
för honom aldrig annat än en omklädnad för hans egna
tankar, men denna kunde just genom hans besjälade
uppfattning och behandling av dessa motiv varda oändligt
poetisk. Bland de otaliga sagor, som under medeltiden spunno
sig ut kring Alexander den store och särskilt hans tåg till
Indien, finnes också en om huru han kom till solens och
månens träd och av dem hörde en förutsägelse om sin
snara död. Ungefär detta har Levertin omtalat i den första
strofen, för att därefter fullkomligt fritt utarbeta motivet
vidare.1 Av solträdet gör han symbolen för allt stort som
skett, men i månträdet susar prasslet från dödens blommor,
skvalpet från dess mörka flod och glömskans allt
utplånande sång. Hjälten stiger ner från sin häst, står länge
med huvudet lutat under solträdets grenar och hör sagan
om sina egna bragder. Men han stannar icke där, han
hänger blott upp sitt svärd till ett offer åt minnet, och
först under månens träd löser han stilla sin hjälm och
låter kvällsvinden leka med sitt hår; luften är lätt, daggen
faller sval över hans panna och från dagarnas kvalm får
han lisa i detta rena lugn. Ouldlyran i solträdets topp
tystnar med sitt kväde om bragden och äran, Alexander
har slutat att längta till Babylon, men långt längre »bär
natten hans hjärta». En stor poetisk syn är denna dikt,
en yttre såväl som inre, och mig har det alltid tyckts, som
om den komme, bland några andra, att stå som vittnesbörd
1 Att han för denna dikt skulle rönt någon påstöt från Tegnérs
»Alexander vid Hydaspes» är föga troligt. Ej heller känner jag
i modern litteratur någon annan bearbetning av legenden, vilken
kunnat tjäna som förebild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
