Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minner om Cioethc. — Den eftersträvade enkelheten förde
också till förkortningar av stundom fullständigt obegriplig
art. Levertin envisades med att i några enskilda punkter
hava sitt eget språkbruk, vilket mycket skadade hans
dikt: så använder han alltjämt också i vers som
i stället för som o m, och denna förkortning gjorde
t. ex. raden: »Han gned sina ögon som sömnen satt kvar»
så beryktad. Han tyckte sig när som helst kunna lämna
bort predikatet, och hans omställningar av ord äro ofta
så mycket mer stötande, som de äro onödiga. Han
misstog sig grundligt, då han trodde sig vara kallad till en
formens nydanare liksom då han trodde att fördjupandet
av tanken i en dikt icke betingade en dubbelt större
omsorg om uttryckets klarhet.
Men bortser man från dessa i det stora hela dock
enstaka företeelser eller har man en gång lärt sig att se,
vad skalden med dem menar, så ter sig denna diktsamling
oändligt rik, värdefull och djup. Dess viktigaste
kännemärke är kanske icke, att den innehåller så mycket nytt
i fråga om åskådning och motiv, utan det, att skalden
vidgat det personligas gränser till världsbildens omfattning.
Medan man förut nära nog överallt sett erfarenhet och
händelser bakom diktens berättelse eller dess lära, växa
nu alla mått, fantasins såväl som känslans, och den lyriska
ingivelsen står i samband med stora skaldiska syner. Vad
förut var personlig misströstan, blir nu en i mörkret
försvinnande, gränslös livsbakgrund, såsom hos litteraturens
största pessimister, en Lucretius, en Alfred de Vigny, en
Leopardi, och världssmärtan framträder lika våldsamt och
tröstlöst förnummen som hos dem. Vad som var glädje och
lycka, blir en eterisk känsla, vilken tyckes lyfta sig över
jorden i fjällets kyla eller från tempeltinnens himlasträvande
resning. Levertins romantik, som förut väsentligen, ehuru
ingalunda helt och hållet, var en yttre, har på samma sätt
förvandlats: konungen, som vill rädda sitt jag genom att
draga sig från allt och ge sig åt oändlighetens drömmar,
konstnären, som vill vara ett med naturen och skänka sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
