Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lighet» och förtvivlat ber han att allt måtte avstanna,
kvinnans bröst isas, kärlekstemplen skövlas och paren själva
försjunka i evig slummer. De i längd växlande trokeiska
raderna (i mitten av strofen en rad av endast en versfot)
giva en karaktäristisk rytm åt denna dikt. — Som en
lidelsefri sammanfattning av en åldrads erfarenhet klingar
»Sa-lomos ammas vävvisa» med sin refräng om »ingenting
nytt under solen» och det sinnrika ackompanjemanget av
skyttelns slag och bilden av väven. Efter denna pessimism
klarnar stämningen: över »Salomos afton» breder sig svalka
och stillhet; de tre stroferna återupptaga det jambiska
mått i växlande fyr- och trefotade verser, vilket Levertin
i sin ungdom kunde giva så mycken tjusning, och melodin
flyter samman med kvällens röster, som stiga ur den vida
rymden och bedåra själen med hopp om nattens ro. Men
ännu en gång skall all längtans bedräglighet inpräglas
i honom. Han slumrar i sommarnatten och får höra visan
om Methusalem, som i barndomen lovats att »nästa dag»
föras till stjärnornas slott och sedan aldrig kan bli
stjärn-drömmen kvitt: ännu när döden väntar den tusenårige,
dårar honom den spruckna bjällerskramlan med hoppet
om »nästa dag». Hur sinnrik är icke åter här omklädnaden!
Och vilken helt ny form får icke Domars och Alexanders
ensamhetsträngtan i »Fågelförsamlingen»? Dock, det är
icke konungen, som trött vill bort från folk och härfärder,
det är diktaren Salomo, som för sista gången rannsakar
sin andes verk och kallar till sig budbärarna för sin
ingivelses vingslag för att taga avsked av dem och släppa
dem fria: natten har bytt hans hjärta och tanken är tystnad.
Men än en gång vill han, innan han slutar, skåda den värld
som han älskat, och drömmande att han redan vilar i
mullen, anropar han vindarna att höja honom mot himlen,
bära honom till östans land, med mörka flöden av nattens
visdom, till västans land med längtan i det gröna suset —
jag kan icke låta bli att citera dessa målande strofer:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
