Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bär till ditt land mig östan!
Solens, morgonens, min egen
bygd, ur vilkens gula töcken
släktet stigit med sin sägen,
ljuv av Eden, het av öken.
Där i dunkla blickar brinna
skaparkvalet, skaparglöden,
och med nattens visdom rinna
djupa brunnars mörka flöden.
Bär till ditt land mig östan!
Bär till ditt land mig västan!
Längtans med det gröna suset
och sin synrand ständigt skiftad,
men med hamn i slutna huset,
hemmets frid vid härden stiftad.
Högt om segerfanor tala
stämmors ord och viljors vimmel,
och av framtid stråla svala
blåa ögon, hav och himmel.
Bär till ditt land mig västan!
Än en gång vill han leva och skåda ljuset över hav
och mark, smälta ihop med böljans skum och tegarnas
frö, med ängens blom och gnistans glöd, för att sedan
evigt höljas i mullen. Denna dikt, »Drömmen om mullen
och vindarna», anslår redan i den daktyliska
inlednings-versen en ton, som betecknar diktens höga stämning, och
utan uppehåll bevaras denna genom de sju stroferna. En
storslagen flykt har den i själva verket; som i ett
fågelperspektiv lägger den världen och livet för Salomos ögon,
eller kanske rättare som i en döendes syn då han än en
gång i ett ögonblick skådar livets hela härlighet, innan
ögonen slutas för alltid. Den åttaradiga strofen med sina
fasta, fyrfotade trokéer1 klingar mäktig som en
sorgmarsch och vemodig som den, på samma gång
allittera-tionerna giva den någonting av nordisk drapa. Men ej
ensamt den hänförda skildringen av solens och morgonens
land röjer, hur starkt det främmande inslaget är: hela
1 I den sista strofen har en versrad fått fem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
