Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skuld till dennas olycka är genomträngande och bitter. Men
de reformkrav som åttitalet predikade, har han besjälat, och
han söker icke orsaken till missförhållandena i yttre
institutioner, som då var vanligt, utan han syftar åt människornas
egen förbättring, som Ibsen. Med dessa moment
sammanlöpa emellertid inflytanden från hans tidigare litterära
böjelser och över det hela lägges en utomordentligt stark lyrisk
färg. Ur allt detta kan ingenting helt uppstå, och därför är
det novellen, såsom jag sagt, närmast speglar hans egen
personlighet. Den visar i denna, liksom hans samtidiga lyriska
diktning gjorde det, kärleken till livet och människorna
blandad med hans djupa misstro till livets lycka och
människornas godhet — den visar hans vackra, vida humanitära
syftning och hans stilla melankoli.
Vad Levertin i denna novell gav av eget, var alltför
formlöst, alltför osmält och alltför okonstnärligt för att hans
exempel skulle fått någon betydelse. Det skrevs helt visst
kort efteråt i Sverige novellprosa av annat slag än den
traditionella realismens — jag påminner blott om Selma
Lagerlöf — men den hade ingenting från »Livets fiender». Vad
denna berättelse möjligen var ägnad att lära andra: att
man under en tid som denna verkligen kunde skriva
personligt och lyriskt, att det subjektiva icke behövde
undertryckas, utan tvärtom kunde sjuda över bräddarna — det
förtogs till en del just genom att man här fick alltför mycket
av det goda. Och likväl har den kanske just häruti haft
en mission.
Annars är det lätt att se, huru den realistiska tekniken
i alla fall går igen, ej blott i detaljerna. Ett drag som det,
att ge upplysningar om en persons föregåenden genom
att i en viss situation låta minnet glida över till gångna
tider, är mycket betecknande för denna teknik: detta
rekapitulerande hade bl. a. kort förut använts av Peter Nansen
i novellen »Ansigt mod Ansigt» (i den typiska samlingen
»Unge Mennesker»). Men man kan heller icke tänka sig
någon större motsättning mot detta moderna förfaringssätt,
än inskjutningen av det sjätte kapitlet, denna plötsliga syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
