Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av år ständigt grep till. Han hade, för att nu bara tala om
pastichen, denna tid, som vi sett, ännu icke skapat sig någon
egen prosastil, medan hans lyriska stil just hade mognat,
visserligen i hög grad påverkad just av hans
efterbildnings-lust i fråga om äldre tid. Han fann nu en lockelse i att
försöka sig på en stilart, vars tonfall klingade i hans öron
från de otaliga brevsamlingar han genomgått och gav en
tjusning av intim vardaglighet åt den tid han i alla dess
uppenbarelseformer så väl kände och så högt älskade. För
hans ringa episka fantasi var det också bekvämt att hava
miljön färdigt lagd till rätta. Allt detta samverkade att föra
honom till den novellistiska alstring, vilken i sin mån skulle
vittna om hans förtrogenhet med rokokons tidevarv och vid
sidan av några stilistiska experiment dock låta honom skapa
ett par av sina bästa och självständigaste noveller.1
1 »Borgerlig rococo» går allting ut på en efterhärmning
av tidsspråk och brevstil och har synbarligen icke varit svårt
att göra, med de otaliga förebilder Levertin haft för sina
ögon. Det är självfallet omöjligt att säga, om några
omedelbara lån föreligga i större eller mindre omfång. Innehållet
är en ren obetydlighet, men motsatsen mellan de galanta
unga hovmännen och den borgerliga miljön med den lilla,
helt nätt karaktäriserade borgarflickan innehåller i alla fall
en tanke; rikedomen på tidstrogen rokoko i stilen förtjänar
redan nu det största erkännande.
Efter denna novell finner man, som vi sett,
sympatiserande antydningar om rokoko också i »Livets fiender»,
desslikes även i »Alice» från 1891 (»Sista noveller»),
G»~und-tonen i den sistnämnda är densamma som i mycket av
denna tids lyrik. Allt flyter, ingenting består: »i afton har
jag på nytt måst avskriva en dröm». Men orsaken ligger
icke blott i kvinnans flyktighet, utan också hos den åldrande
1 I sin anmälan av Lundegårds »Struensee» 1898 säger
Lever-tin: »Vad den rent språkliga imitationen angår, är den ju en
stilistisk ’tour de force’, som på längden blir orimlig och blott (om
man frånser satirisk verkan) borde användas av dem, som levat
sig så in i en förgången tid, att de utan möda tala dess tungomål,
ty då blir också här den levande andan det bestämmande.»
(»Svensk litteratur I» s. 197.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
