Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rousseau, samt innehåller en rörande kärlekshistoria och
även namnet på Wielands Aglaya, vilket Levertin oförmodat
använder.1
Det finnes en liten episod i denna novell, som förtjänar
att särskilt påpekas, den med veteranen, vilken stolt
erinrar sig hur han i slaget vid Högland mist en lem. Denna
figur kunde ju anses höra till saken, liksom dess
motsvarighet förekommer i alla folkskådespel. Men icke desto mindre
har man skäl att anteckna Levertins komplimang åt det
svenskt-folkliga. Måhända hade den för sin tillkomst till
någon del att tacka det intresse, som av de flesta andra
novellister i hans generation visades detsamma och som
Levertin nu, liksom tidigare, ansåg sig förpliktad att på
något sätt dela. Dock, huvudsakligast vill det vara en
tidsbild.
Trött på efterhärmandet, dessutom levande under
starka själsliga konflikter, såsom vi sett, söker Levertin
nu i sina närmast följande noveller uttrycka ett mer
personligt innehåll. »Ett novellfragment» från 1898 (»Sista
noveller») saknar icke originalitet och är framför allt fyllt
av Levertins hela pessimism. I olika skiftningar upprepas
samma motiv: flyktigheten i alla känsloförbindelser, alla
de innerligaste förhållandens upplösning genom trolösheten
eller döden. Efter gammalt mönster går skildringen genom
olika åldrar; allt, de olika situationerna och atmosfären som
omger dem, har någonting av fjärran och vemod, som
stämmer helt med författarens egen melankoliska
underton, och slutet, där han står förhärjad inför sitt eget jag,
vill säga, att flyktighet och bedrägeri i kärlek bringa en
själv att mista så mycket. Det är sannerligen icke utan
orsak, Levertin i detta sammanhang nämner Musset! —
Fastän helt flyktigt antydda äro några
Stockholmsstäm-ningar i slutet av denna novell levande och starka.
1 Dr Ruben G: son Berg gör mig uppmärksam på, att apostrofen
till den lättsinniga Rosalie troligen är inspirerad av Kellgrens dikt
med samma namn i Stockholms-Posten 1789, adresserad till en
dam av samma slag och hållen i alldeles liknande ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
